Vad vet hon om sin far?

Inte mycket.

Det enda hon hört från sin mor är att hon var piga hos honom, att han hade många tjänare. Jo, och att han var kammarjunkare. Extra ordinarie, till och med.

Och mer?

Karin vet inte vad hon ska berätta nu när hon kallats till anstaltsexpeditionen för att biograferas. Jo, hon kan också säga att hon kan binda in böcker, för säger hon det så behöver hon inte berätta något om hur det var att växa upp i fosterhemmet.

Jag anar. Och det är detta som gör att ”Fallna kvinnor” fastnar på min hud. Eva F Dahlgren, som tidigare bland annat skrivit ”Farfar var rasbiolog”, ger oss mycket varligt öde efter öde – alla dessa kvinnor på samhällets botten, alla dessa prostituerade, alla dessa som inte passade in för drygt hundra år sedan! Alla dessa som skulle ... lära sig bli vanliga” kvinnor, ordentliga kvinnor.

Men de låstes in. Observerades. Kategoriserades. Den ena var si, den andra var så. ”När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man”, som anstaltsdirektören uttryckte det. Här är vi på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Där samlades kvinnliga lösdrivare (är lika med: prostituerade) in för att ”lära sig veta hut”.

Dahlgren leder oss dit, så att vi själva kan se. Visar ordningsreglerna. Vaktpersonalens anteckningar. Vittnesmålen. Och fotografierna. ”Lundborg myste och log och mätte flickorna över låren och brösten samt i ansiktet.”

Eva F Dahlgren sitter på sprängmedel, men berättar underbart avskalat och rent om det hon ser. Hon vet att inget behöver förstärkas och med varsamma val av detaljer ser hon till att berättelserna lever och får nytt liv, nya liv.

Här är polisbilder. ”Hon ser inte ut som någon som trott på fagra löften.”

Isoleringstorn.

Brev.

Vädjanden.

Vi följer på nära håll Inga och Karin, som i verkligheten heter något annat. Och vi passeras av vaktfruar, poliser, rasbiologer, föräldrar – tack vare att så många dokument sparats.

Det är ruggigt.

Det är storartade kvinnoporträtt.

Det är ett förstoringsglas från då som leder till dagens ”fallna kvinnor”.

Det är alla dessa röster som knappt hördes, men som får så mycket sagt.