Det finns en speciell slags skärpa i Set Mattsons andra roman, nu precis som i debuten, tar sig Mattson fram genom formen av en kriminalhistoria, men det är inte brottet eller straffet som är innehållets egentliga epicentrum, istället blir det staden Malmö, som faktiskt är både är huvudperson och bakgrund.

För detta är inte vilken berättelse som helst, med en minutiös precision styr oss Mattson genom ett Malmö som det såg ut under 1940-talet, han anger inte bara adresser, platser utan lyckas också fånga en speciell slags tidskänsla – och nej, 1946 var jag inte en malmöflanör, men också jag har studerat stadens historia, den berättelse som finns att avläsa genom platser, fasader och alla dessa gator och ölsjapp. Mattson har verkligen arbetat med sitt stoff, det finns inte en enda tvekan, inte en enda transportsträcka eller tveksamhet utan berättelsen följer sin lineära struktur. Vi befinner oss i Malmö, året är 1946 och staden hukar inför ett Europa som är både traumatiserat och i skuggan av ett kommunistiskt spöke. Staden härskas av upplopp, och i cirklarna omkring det så sker det ett mord, en kärlekshistoria som avslutas med mord egentligen innan den hinner ens utvecklas till en historia. Mattson är en driven stilist, han har ett klart och tydligt tonfall och en närapå extrem känsla för detaljerna som skapar staden, stadens berättelse om man så vill. Det nav omkring Mattsson vill bygga sin berättelse är kriminalöverkonstapel Douglas Palm, fast det är inte han eller ens intrigen i berättelsen som för mig blir den stora behållningen, det är istället med vilken självklar rätt som Mattson bygger fram en stad ur minnets dimma, glömskans vrå. Ja, imponerande, minst sagt – och ett välkommet bidrag till den samtida kriminalberättelsen.