Det är knappast en överdrift att rätterna som serveras utmanar moderna smaklökar.

Värden lägger fram en canzon på tallriken och berättar hur han efter Beatrices död uppvaktat en ny kvinna. Donnan är vacker, ödmjuk, ärbar – ja, allt en hövisk älskare kan begära. ”Vid anblicken av henne uppenbaras/ nu ting som visar paradisets fröjder”. Efteråt serveras på konstfärdig prosa den kylslagna allegoriska tolkningen. Damen är Filosofin, Dante dess tillbedjare.

Så dukar diktaren upp ett helt lass med kulinariska specialiteter från det filosofiska kök som kallas det skolastiska. Aristotelisk risotto à la Thomas av Aquino. Dantes anspråk på att förklara allt mellan himmel och jord är inte mindre magnifika än i Den gudomliga komedin, och hejdas bara av att blott en fjärdedel av det planerade verket med dikter och prosautläggningar fullbordades.

Jag tar en tugga av en digression och ser himlavalv och änglaskaror välva sig runt en stillastående jord. Den högmedeltida världsbilden står fram i hela sin spruckna glans. Hur avundsvärd, kan jag tycka, är inte denna självsäkra tro på ett harmoniskt kosmos organiserat enligt symmetriska principer. Fast nog skulle det smaka mer om anrättningen kryddades med en aldrig så liten nypa av tvivlets peppar.

Samtidigt finns under den 1300-talsmässiga garneringen saker som känns fräscha också för en samtida gom. Kapitaltillväxt kan inte vara människans mål och mening, hävdar diktaren, eftersom ett begär som ständigt växer aldrig kan tillfredsställas. Fina anor skiljer inte ut folk från fä eftersom alla människor om man går tillräckligt långt bak i tiden har samma ursprung.

Vad som började som en städad måltid hos en lärd diktare slutar så – med angrepp på ståndssamhället och den nyss uppfunna kapitalismen – som ett smått subversivt gästabud. Det är nästan så att jag sätter canzonen i halsen.