Den politiska satirkonsten har – åtminstone tillfälligt – fått en hemvist på Galleri Kronan. Efter utställningarna Carema, min vän och Fula gubbar är det dags för Oskar Lindvall, som tar plats i Lilla galleriet.

Han är uppvuxen söder om Linköping, men bor sedan fem år tillbaka i Norrköping. Efter att tidigare ha ägnat sig åt måleri har han bytt penslarna mot datorn och arbetar numera digitalt.

Bland inspiratörerna finns Christer Themptander och andra från 60-talet som valt att använda konsten som redskap för politisk aktivism. Det är heller inte svårt att se influenserna, men nostalgin får inget större utrymme och han siktar in sig på en rådande samtid.

Något som möjligen får ytterligare skärpa av Moderaternas pågående partistämma i Norrköping. En serie collage illustrerar schlingmaniseringen av det svenska debattklimatet. Så sägs det i alla fall i ett pressmeddelande och återkommande motiv är porträtt av Fredrik Reinfeldt. Men statsministerns anlete reflekteras i något som liknar en skrattspegel och det är svårt att få någon slutgiltig uppfattning av hans drag.

En inklippt varukorg i blått fungerar förmodligen som en hallstämpel över den förda politiken och knäfallet för en hämningslös konsumtionskultur. Den sittande regeringen ska nog inte vänta sig en röst från Oskar Lindvall, men samtidigt är det lättare att uppfatta sviten som en kritik mot den politiska sfären i sin helhet och den elasticitet som kan bidra till att dölja maktens rätta ansikte – om det nu finns något sådant.

I andra bilder skymtar man drottning Silvia, numera avgångne påven Benedictus XVI och annat som narcissistisk kroppskultur och implosionen av medieskvaller som gör verkligheten alltmer amorf.

Jag uppfattar inte alltid poängen i Oskar Lindvalls kritik, men han visar samtidigt prov på en säker formkänsla som egentligen övertygare mer än innehållet.