Drygt en och en halv miljon BBC-tittare röstade 2002 fram tidernas viktigaste person i Storbritannien. Högst hamnade Winston Churchill som vann i konkurrens med Charles Darwin, William Shakespeare, Isaac Newton, och 1500-talsdrottningen Elizabeth.Ironiskt nog inträffade det som gjort honom historisk först efter att han uppnått pensionsåldern och om han han hade dött tidigare hade han snarast blivit ihågkommen som en viktoriansk relik.

Men så blev det inte och istället fortsätter han att fascinera eftervärlden, vilket också märks i årets svenska bokutgivning genom att både Svante Nordin och Bengt Liljegren utkommit med varsin levnadsteckning. Den sistnämnde gör dock halt 1939 när föremålet för hans biografi är på väg att ta det sista steget mot odödligheten, men den andra och avgörande akten i dramat kommer att behandlas i en senare del.

Svante Nordins bok, som heter Winston Churchill och den brittiska världsordningens slut, är en mäktig och detaljrik skildring som förutom Churchills levnadslopp också berättar om den tid som var hans.

Artikelbild

| På inspektion bland soldater vid den engelska kusten.

Han tillhörde den yppersta överklassen och föddes på ätten Marlboroughs slott Blenheim den 30 november 1874. Herresätet hade uppförts av fältherren John Churchill, den förste hertigen av Marlborough, som ett minnesmärke över en av hans viktigaste bedrifter på slagfältet. Den yngre släktingen kom senare att skildra hans liv i ett verk som omfattar fyra volymer. Winston Churchill var som bekant också författare och mottog Nobelpriset i litteratur 1953.

Belöningen hör ändå till fotnoterna i ett liv överfullt av händelser och äventyrligheter, men från början var det ingen som såg den blivande statmannen i honom. Klagomålen över de klena skolresultaten hörde till ett återkommande inslag i relationen mellan honom och fadern, Randolph Churchill. Särskilt latinet blev ett hinder som han aldrig lyckades ta sig över och det innebar att möjligheterna att läsa vidare på Oxford eller Cambridge stängdes. Det blev istället en militär utbildning, som tog honom ut i världen. Han skickades till Kuba som krigsskorrespondent, placerades som officer i indiska Bangalore, tog del av strider i Afghanistan och Sudan. Men vid den här tiden skriver han också sin första första bok –The Story of the Malakand Field – innan han beger sig till Sydafrika för att mot ett rekordhonorar bevaka boerkriget åt Morning Post. Han hamnar i fångläger, men rymmer vilket blir början på hans berömmelse, då det får stor uppmärksamhet hemma i England. Han berättar om äventyren i klassikern My Early Life (Min ungdom) från 1930 , men ryktbarhen ger honom också tillträde till politiken. År 1900 tar han som 25-åring plats i underhuset och fem år senare utnämns han till biträdande kolonialminister och får sin första regerinsgpost, men då har han bytt parti och lämnat de konservativa för att bli liberal - vilket han kom att vara i 20 år innan han återvände.

När det gäller ett liv som Churchills känner de flesta till det i åtminstone grova drag. Att han under första världskriget tvingades avgå som marinminister efter fiaskot på Gallipolihalvön och att han under decenniet före andra världskriget betraktades som vapenskramlande fördetting, främst för sin kritik mot Neville Chamberlains avspänningspolitik gentemot Hitlertyskland. Men också att återkom blev den som ledde landet som premiärminister under krigsåren.

Alla som skriver om Churchill tvingas kort sagt att återge samma berättelse, men sättet att göra det kan skifta och skillnaden mellan de aktuella böckerna är många gånger en fråga om tonfall. Svante Nordin ger i många stycken en högupplöst bild av statsmannen och den politiska miljö. Han berör visserligen privatlivet och berättar om mer okända episoder i Churchills karriär och återger hur denne efter misslyckandet som marinminister först blev kansler i Lancaster innan han 1916 bestämde sig för att bege sig till Flandern och en tjänst som aktivt befäl. Resultatet har blivit ett minutiöst återgivet porträtt av ett offentligt monument och kanske kan man tycka att det skymmer människan. I gengäld får man del av en mycket målmedvetet lärorik skildring av både ett enskilt politikerliv och en historisk epok då imperiet kom att krympa till det örike som vi känner idag, men i en översikt berör han intressant nog också Winston Churchills eftermäle och den litteratur som vuxit upp kring hans hållning till avspänningspolitiken på 30-talet – debatten rymmer både försvarare och sådana som intar en mer avog hållning.

Artikelbild

På Jalta tillsammans med Roosevelt och Stalin.

Båda verkar sympatiskt ställda till föremålet, men hos Bengt Liljegren finns en ironisk distans som oftast saknas hos Svante Nordin. Det ger utrymme för både kritik och anekdotiska inslag, som bidrar med tidsfärg. I ett avsnitt beskriver Liljegren den unge krigskorrespondentens avfärd till Sydafrika och man kan konstatera att han reste i stor stil. I sällskapet fanns en betjänt och provianteringen bestod bland annat av ett barskåp, som förutom stora mängder vin innehöll 18 flaskor 10-årig skotsk whiskey. Det finns något av Indiana Jones-romantik och kolonial självsäkerhet över det hela, som bekräftar att Churchill tog det brittiska herraväldet för givet. Han kämpade under hela sitt politiska liv för att bevara imperiet och ansåg att Pax Britannica bidragit till framstegen under 1800-talet. Den viktorianska tanken var att också de koloniserade folken skulle ta del av utvecklingen, men det skulle dröja innan de var mogna nog att ta ansvar för sig själva. Den något idealistiska synen hade emellertid en baksida och Liljegren återger några brev från den unge Winston i vilka han uttrycker sig rätt nedlåtande och fördomsfullt om den människor han mötte i Indien.

Han var en privilegierad gosse och från början ett barn av sin tid, men kom också under stora delar av sitt liv att befinna sig i otakt med utvecklingen. Paradoxalt var det kanske just det som gjorde honom lämplig att leda Storbritannien när det det var som mest utsatt, men intrycket är ändå att andra än Winston Churchill hade varit att fördra i en värld utan Adolf Hitler.