Birgitta Trotzig är död och jag får känslan att jag aldrig läste henne medan tid var.
Jag tar hennes näst sista bok, Sammanhang, från 1996 ur bokhyllan och blåser bort dammet. Ryggen har blekts av många års solljus. Men omslaget har kvar sin ursprungliga blåa färg.
Visserligen läste jag romanen Dykungens dotter strax efter den kom ut på 1980-talet. Och en Berättelse från kusten från 1961 vid samma tid. Och De utsatta inför litteraturvetenskapliga seminarier på universitetet, men inte hjälpte det. Där fanns något i Trotzigs obevekliga världsbild som stötte bort mig. Även om jag insåg att Trotzig var en skicklig språkkonstnär så reagerade jag kraftigt på - och mot - hennes ödesbestämda berättelser.
Men det fanns hela tiden många författare och kritiker som pläderade för det motsatta.
Förmodligen var min inställning okänd för den som gav mig uppdraget att recensera Sammanhang. Jag gjorde ett försök att förstå henne. Jag gjorde mitt bästa för att misslyckas.
Recensionen artade sig till ett vredgat angrepp på en heroiskt kämpande författare: "Ansiktet: muren: den igenlödda kistan. Tung lam feber. Själ lilla, oroligt ljusfladder genom muren, buren, blykistan. Ljusvingar, rop. Själ lilla, ljusskuggor flämtar i träden, letar i ljuset, i vårljuset berusat.".
I dag, sexton år senare, läser jag dessa rader helt annorlunda. Kanske för att jag har blivit en annan.
Det gjorda återstår alltid i den goda litteraturen.