Förvånande, tycker jag i alla fall medan jag läser och läser om den tunna volymen. Dikterna är nämligen i det närmaste helt utan rytm och musikalitet; möjligtvis är det ett medvetet drag för att ögat skall stanna upp vid de enskilda delarna.
Jensen skriver en modern civilisationskritik. Han passar på att använda en del lexikografiska stilpoäng - en del av mig önskar att det hade funnits fler av dessa destillat av samtiden, exempelvis skriver han så här om "Nirvardag", vilket skall förstås som en kombination av Nirvana och vardag: "Subst. En, ar - Veckodag vid vilken personligheten utplånas och människan förgår efter en stresscirkel slutits; särsk. inom karriärismen: jag drömmer om rikedom varje-- nirvanadagdrömmare, äv. med negativ biton: öppet - ar, 00-24, lögndagar 9-15; till - s hinner vi inte äta."
Jensen skriver en civilisationskritik som vänder udden mot det samtida konsumtionssamhället, Skärmen går att förstå på samma sätt som den
Strunge som skrev Billedpistolen eller Nigger - det vill säga, ett ursinnigt raseri, en slags motsång mot den samtid som befläckar det i oss som är mänskligt:
"Dagen när min dator/svettas så satans/Vi närmar oss slutet./Strömavbrott varje dag efter lunch./En gammal socialist från nittiotalet/slår med sin käpp mot skärmen./Min koja fylls med tv-blod./Jag dricker den ur ett bildrör/och när allt är borta/möter jag mig själv."
Det finns en del ojämnheter i Skärmen - och de kan jag leva med eftersom det finns en uppriktighet, en slags naivitet som gör att man bortser från sådant.
Simon Jensen debuterar med full kraft och det är mer än givande att tillbringa ett par timmar i hans sällskap.