Dikten blir ett slags ingenmansland
där de döda kan röra sig intill oss andra
levande, vi kan gå sida intill sida
uttala mening efter mening
bara låta allt stanna upp, växla bort
som när man tidigt en morgon
nere på Centralstation
byter destination, man ankommer
rälsen som leder bort, lämnar
det bakom sig
Varje morgon måste jag föra
in namn efter namn,
plats efter plats, ting efter ting
tills dikten blir en helt
egen sluten värld, som en öppen grav
grävd mitt i den fuktiga mörka
jorden och äntligen är det söndag,
befriade, det är vad vi är nu, befriade