”Den nya världen ska likna våra drömmar”, sägs det i Edgar Reitz fyra timmar korta ”Det andra Heimat” som utspelar sig i södra Tyskland på 1840-talet. I publiken sitter den kväll jag ser filmen bara hel- och halvtyskar och i pausen citeras det hur mycket som helst ur de utvandrartankar och släktfejder vi hunnit se och nu försöker smälta – allt utifrån att vi vet att några kommer alltid att bli lämnade kvar: ”Om man inte i verkliga livet kan se det man vill ha, så måste man skapa världen inne i huvudet.” Och: ”Det är i människans natur att behöva ta avsked, avskedet hör ihop med kärleken.”
När jag kommer hem läser jag något som svindlar lika mycket som all den längtan som finns i filmen:
”Vilken skuld? När allt var över blev vi medvetna om att inte ha gjort någonting, eller inte tillräckligt”, skriver Primo Levi från Auschwitz och morgonen därpå ringer jag min äldsta moster. Hon bor utanför Kiel och fyllde nyss åttioett. Hennes man dog i förfjol, de fick femtioåtta år ihop och hon säger att hon önskar att hon fick ha honom i sin famn en enda gång till.
Hon säger också något mer allmänt om livet och döden, sådant vi alla säger då och då, men hon lägger till att hon nu går i barndom ”precis som alla gör förr eller senare”. Och det är bilder av hur trädgården såg ut (”den var så stor, nu vet jag hur liten den är”), av hur hon träffade sin man (”i södra Tyskland, men vi hamnade här i norr när min mamma blev gammal”).
Och så är vi vid kriget, för där hamnar vi alltid. Hon säger inget om sin pappa, inget om sin mamma. Något litet om de dussintals släktingar som dog. Något lite mer om vad det stått i tidningarna på sistone om Tysklands skuld till Israel. Men mest av allt om hur det var att vara förlorare, om att som tonåring i krigets slutskede stå i huset medan ryssarna och amerikanarna och engelsmännen kom och sökte igenom deras hem på jakt efter ”någon, kanske en fiende, kanske de inte ens visste vem de letade efter, men de kom och skrämde mig och din mamma, vi fruktade att de skulle våldta oss”.
Hon undrar om jag lyssnat på Marlene Dietrich på länge, och jag säger att det har jag faktiskt, på ”Die Welt war jung”, och hon, min moster alltså, undrar vem allt det ska skyllas på, vem som är ansvarig för vad, vem som skapar monster, vem som skapar fiender och vem som ser till att man trots allt kan tro på det goda. Och jag vet inte vart samtalet tar vägen, om vi ens längre pratar om filmen jag sett, och jag tänker på det avgrundsöppnande som Alice Munro skriver i ”Brinnande livet”: ”Knepet är att vara lycklig.” Och att det ”blir lättare och lättare. Det har inte med omständigheterna att göra.”
Jag säger inte det till min moster, förstås, när hon irrar vidare och jag hör hur hela världen tar sig in i luren, strax är min moster ung, snart trampar hon på ängarna, nu säger hon att hon inte kommer att synas särskilt länge till, för hennes man är död, så varför ska hon leva? Jag citerar något av Primo Levi och hon säger att hon inte orkar läsa eller höra så mycket mer om kriget, det är nog med att det dånar i hennes dagar in och dagar ut. ”För att inte snacka om nätterna.” Vi lägger på och jag bokar en resa till Tyskland. Det är jag skyldig henne och mig.