Hur förhåller man sig till denna tillvarons inbyggda schizofreni? Det är både ett existentiellt dilemma och en fråga om författarrollen som Ström sätter fingret på. Vem kan egentligen vittna om det som sker bortom den egna synkretsen?
Ökar man inte bara världens lidande om man hänger fast vid det, frågar hon sig och undrar om hon en fulländad dag verkligen förmår, som Birgitta Trotzig formulerat det, ”hålla dialogen med det outhärdliga öppen”: ”Sprider jag ordförmörkelse, besmittar jag andra, får de/svarta tistelfjunen fäste i andras sinnen?”.
Dessa frågor utan svar syresätter Eva Ströms poesi. Hon brottas med tron, eller kanske hellre frånvaron av tro, funderar på om hon kan vara en förebedjerska utan Gud och konstaterar att också en ateist kan tvivla. Liv och död flätas samman, sorgen och undret - samtidigt som poeten registrerar världens våndor växer ett foster i en närståendes mage. I dikten ”Assymetriskt krig” fångar Ström livets paradox: ”Ja, du älskade,/fast människor lades i bälte,/medicinerades med fetizianer,/sprängdes till döds på hotell”.
Språkligt förenar ”Utskuret ur ett större träd” lätthet med tyngd, rytm med reflektion. Det är en eftertänksam och behärskat iakttagande poesi, som låter det pågående utgöra fond för de tidlösa frågorna. De svarta tistelfjunen blåser omkring men skymmer inte det förundransvärda som utgör diktsamlingens sista ord: ”Att du har levat.”