Men vem är denne Leif GW Persson som med sin släpiga stämma och halvslutna ögonlock tycks veta det mesta i vilket sammanhang - deckarförfattare, kriminolog, mediepersonlighet - han än befinner sig? Och hur blev han den han är?
Nu har han själv funderat över de frågorna och försöker besvara dem i sin självbiografi Gustavs grabb. Svaret på den första frågan finns redan i titeln. Leif är pappa Gustavs grabb. Boken är en hyllning, ja en uttalad kärleksförklaring, till den skötsamme, händige och starke man som var hans far. Medan fadern tilldelas kärlek, sparas hatet till modern.
Leif GW Persson tecknar bilden av en hypokondrisk manipulatör som använder sina sjukdomar för att styra och kontrollera familjen samtidigt som hon lägger beslag på sonens - visserligen olagligt - förtjänade pengar samtidigt som hon gömmer undan sina egna.
Av hämnd upptäcker den tonårige Leif skattgömman under en egenhändig husrannsakan. Resultatet, som i praktiken betyder en olöslig förtroendekris, följs av en hämnd.
Revanschlusta, hämndaktioner paras med flit, begåvning och stora ambitioner. Lille Leif är en duktig pojke som drivs till sin klassresa för att hamna på rätt sida Odengatan, den tydliga klassgränsen under uppväxten. Faktum är att den vuxne Leif GW Persson kommer betydligt längre än så.
Men av den duktige pojken blir inte en helt lyckad eller helt lycklig man. Gustavs grabb tillhör stilistisk sett det bästa han någonsin skrivit. En självutlämnande melankolisk memoar som, i porträttet av modern inte minst, får mig att associera till Jan Myrdals Barndom. Den utkom, på året när, samtidigt med Leif GW Perssons debutroman Grisfesten. Som också är resultatet av en hämndaktion efter Perssons yrkeslivs stora trauma - att bli avslöjad (inofficiellt) och dementerad som källa i Geijeraffären.
Gustavs grabb är en melankolisk, bitvis dråplig och självrannsakande bok som ger en hel del nycklar till hans storsäljande deckarromaner.