Debatter om offentlig konst handlar ofta om begriplighet eller brist på positiva uttryck. Abstrakt konst vars betraktare inte omedelbart förmår tolka verken, eller former man inte med lätthet identifierar, kan istället uppfatta konsten som anstötlig och kränkande: inte moralisk men väl av den ”goda smaken” man anser sig företräda.
I 1956 års fullmäktigedebatt påstods bland annat att: ”Konsten skall vara åt folket och inte åt finsmakarna. Många kommer att skratta åt detta verk och skrattet kommer i sista hand att riktas mot oss”. Konstnären Albert Sjöström hävdade: ”Med konst har detta verk ingenting att skaffa”. Signaturen Parabel skrev : "Det är rent ut sagt ynkligt, att majoriteten av oss Norrköpingsbor verkligen skall vara så beskedlig och undersåtligt rädd för överheten, att den utan vidare sväljer sådana där gyckelmässiga manifestationer av kejsarens alla nyaste klädertrolleri."
60 år senare är Arne Jones (1914-76) en av 1900-talet främsta svensk skulptörer och Spiral åtbörd räknas som ett av hans allra bästa verk. Fast Konstmuseet, vars monumentala skulptur det trots allt är, verkar inte riktigt ha upptäckt hans storhet. Till de tre skulptörer representerade i parken som nämns på museets hemsida hör inte Arne Jones.
Spiral åtbörd har en öppen, uppåtgående rörelse driven av vatten som dras med men sedan faller likt ångan efter en av 50-talets raketmotorer. Detta förstärker känslan av både kraft och spröd skönhet. Det kan vara en orm, en orientalisk dansare eller själva museets motor vars enda propeller med graciös energi borrar sig uppåt och lyfter hela den gemensamma kroppen. Den brutalt starka känslan av konstraster ökar ytterligare på grund av museibyggnadens lådliknande, stängda form och fabriksliknande fasad.
Samtidigt som de båda fungerar som varandras motpol är det tråkigt att skulpturen inte har givits en annan och mer central plats i staden. Konstmuseets kvarter har idag ingen annan funktion än omständlig, livlös genomfartsled. Spiral åtbörd är helt enkelt alltför bra för en så taskig närmiljö.
Själv ville Jones bli författare men fick nöja sig med att dels göra omslagen till klassiker av Lars Ahlin och Gösta Oswald, dels formulera kloka tankar om skapandeprocesser:
”För fan, konsten föds inte av brist. Den föds av överflöd. Den föds när hjärna, hjärta och alla sinnen flödar över och bär sig åt. Blodet rusar till händerna som börjar organisera med all kunnighet de inhämtat under sitt liv - och glömt bort att de kan. Hela kroppen synkroniseras att manifestera en idé.”