Dansen har tagit Ninos Josef, 27, ut i världen till kända danskompanier och toppkoreografer. Men Ninos har fått kämpa för sitt livsval. Han hade en tuff omgivning emot sig – och inte heller de bästa fysiska förutsättningarna.
– Jag är inte byggd som en dansare från början. Helst ska man ha långa muskler och vara vig från födseln, men jag mer kompakt. Men jag har drillat mig själv för att nå målen. Det kräver galen disciplin, berättar han.
Ninos Josef är uppväxt i Navestad, i en kristen syriansk familj, och kom i kontakt med hiphop-dans på fritidsgården Frinavet.
– För killar var dans något väldigt tabubelagt i den miljö som jag växte upp i. Jag fick jag ta emot ganska mycket skit och ljög om vad jag höll på med.
Första steget mot en danskarriär tog Ninos på De Geergymnasiet, men han hoppade av för att i stället börja på ett nystartat dansgymnasium i Linköping, där han kom i kontakt med klassisk balett och nutida modern dans. Därifrån gick han vidare till Kungliga Svenska Balettskolan.
– Där, på Sveriges bästa dansskola, kände jag att jag hade hamnat rätt. Där kunde jag få en bas för att lyckas, säger han.
Föräldrarna var till en början tveksamma till att han hoppade av gymnasiet, men gav efter för sin sons vilja. Ninos minns orden som hans mamma skickade med honom: ”Det är klart att du ska åka, men om du väljer att gå emot vår kultur, måste du kämpa och bli bäst.”
– Jag tror att hon ville skydda mig, eftersom jag slängde bort andra framtidsmöjligheter. Att gå en elitutbildning lämnar inte utrymme för någonting annat utom träning.
– Men när de insåg att dansen var något jag ville göra seriöst så stöttade de mig. De har rest världen runt för att se mina föreställningar och är väldigt stolta över att jag valde en egen väg.
I flera år har Ninos Josef bott utomlands, bland annat tre år i Nederländerna, där han också tog en magisterutbildning i Mellanösternstudier.
– Jag ville veta mer om varför dans som konstform är så tabubelagd i min kultur. Hittills har jag aldrig träffat någon annan syriansk dansare.
Han har också rest till länder i Mellanöstern för att föreläsa om dans och hålla workshops.
Själv hoppas Ninos att hans resa ska inspirera andra unga invandrarkillar – och visa att det går att ta sig från ett område som Navestad till Kungliga Operan. Det var hans egna högsta dröm, som han lyckades nå. Men tiden på Operan har kantats av hälsoproblem och i höstas knäckte han foten i kulissen vid ett kostymombyte.
– För ett år sedan flyttade jag hem till Sverige och på den tiden har jag brutit näsan två gånger, brutit foten och revbenen. Jag har inte drabbats av de typiska dansskadorna, inflammationer, för mig har skelettet gått sönder. Jag har aldrig förstått varför.
Han fick svaret när han blev diagnostiserad med skelettsjukdomen osteoporos, eller benskörhet.
– Jag känner nu att min kropp gav mig sju år som professionell dansare. Istället för att pusha mig så att jag kanske skadar ryggen, så kanske det är bäst att ta ett steg tillbaka.
Nu funderar han på om han ska börja arbeta med något annat kreativt. Kanske som art director, eller något annat inom visuell design. Men närmast har han siktet inställt på den urpremiär som kan komma att bli hans sorti ur dansvärlden – den första egna soloföreställningen "Lilhja". I arbetsprocessen har han improviserat mycket och utmanat sig själv genom att söka sig bort från det rörelsevokabulär han är bekväm med.
– Solot handlar om min resa och hur jag har tacklats med hederskultur, religion och samhällsnormer genom min uppväxt. Det känns så rätt att lägga urpremiären i Norrköping, eftersom det var här allt började.