Graham Greene 1975.
I britten Graham Greenes novell “The Destructors” (1954) får ett pojkgäng för sig att de ska riva ett 200 år gammalt fint hus i staden där de bor, det enda av sitt slag som klarat sig från tyskarnas bombningar under kriget. Dess ägare Mr. Thomas, som ynglingarna kallar “gamle elände”, låser de in i ett uthus medan de i ursinne slår sönder hans vackra hem sönder och samman, inifrån och ut.
Greenes berättelse är en allegori för den moderna mentaliteten som växte fram i Storbritannien efter kriget, en önskan om att göra upp med och göra sig av med allt det gamla som var förbundet med imperiet och det som trots segern gick förlorat.
I Richard Kellys klassiska debutfilm “Donnie Darko” (2001) spelar “The Destructors” en central roll. Den unga lärarinnan Karen Pomeroy (Drew Barrymore) lyckas göra sig osams med kollegiet och föräldrar när hon använder novellen i engelskundervisningen på den lokala gymnasieskolan i den välbärgade och konservativa småstaden Middlesex i Virginia. Man får för sig att berättelsen har inspirerat till den omfattande skadegörelse som drabbat skolan och förbjuder den. Hon försvarar sig att de måste ha hört talas om Greene, en av seklets viktigaste engelskspråkiga författare, men de blandar ihop honom med skådespelaren Lorne Greene i västernserien “Bröderna Cartwright” (1959–1973), ett exempel på bildningsförfall och kulturell självupptagenhet som vi väl känner igen i vår egen samtid.
Karen, som på fler vis utmanat eleverna och det lokala etablissemanget med sin okonventionella undervisning, blir desillusionerad när hon får sparken. Allt hon ville var att väcka ungdomarna ur deras apati.
Den då 25-årige Kelly återvände till sina egna tonår i en mörk vision av den sena Reaganerans Amerika. Vid den tiden hade han läst en “urban legend” i en tidning, en historia om att ett isblock som skulle ha lossnat från ett flygplans vinge och fallit rakt ner i ett pojkrum. Historien skruvade han till och det blev grunden till “Donnie Darko”, en av de märkligaste och mest fascinerande filmer som spelats in.
Jake Gyllenhaal fick sitt genombrott i rollen som den deprimerade Donnie Darko i Richard Kellys film med samma namn.
Året är 1988 och den deprimerade tonårspojken Donald “Donnie” Darko (den då 21-årige Jake Gyllenhaal i sin genombrottsroll) äter ångestdämpande och går i sömnen om nätterna, han vandrar i väg långt bort från hemmet och vaknar upp på de mest udda och avlägsna platser. I en dröm möter han Frank, en skrämmande och djurisk gestalt, som talar om för honom att världen kommer gå under om 28 dagar.
Donnie vaknar mitt ute på en golfbana och när han tagit sig hem igen upptäcker han att en hel jetmotor släppt från ett flygplan och fallit ner i hans rum. Mysteriet tätnar, hans äldre syster Elizabeth (spelas av ingen mindre än den tre år äldre systern Maggie Gyllenhaal!) berättar för honom att polisen inte kan begripa vad det är som hänt, inget flygbolag saknar någon motor!
Den dystre Donnie Darko (Jake Gyllenhaal) och den allvarliga Gretchen Rose (Jena Malone) förälskar sig i varandra i RIchard Kellys egendomliga ungdomsdrama "Donnie Darko" (2001).
I skolan får Donnie en ny klasskamrat, den allvarliga flickan Gretchen Ross (Jena Malone). Under sin första lektion ställs hon inför en utmaning av den provocerande fröken Pomeroy, Gretchen ska sätta sig bredvid den pojke hon tycker är sötast och självklart faller valet på Donnie. Även om han är sällsam, är Donnie knappast någon “nörd”, den dystre tonåringen omges av ett tilldragande romantiskt mörker (Gretchen konstaterar att hans namn låter som att det tillhör någon tecknad superhjälte) och är den ende som kan stå upp mot skolans våldsamma mobbare och ligister Seth Devlin (Alex Greenwald) och Ricky Danforth (Seth Rogen). Gretchen bär på sin egen svärta, hon och hennes mor går under falsk identitet och har tvingats fly till Middlesex för att gömma sig för hennes dödligt våldsamme far.
Karens undervisning influerar Donnie förstås och inom honom brinner den radikala tanken om att bränna ner det gamla för att bygga något nytt. Samtidigt börjar han intressera sig för tidsresor och naturvetenskapsläraren Kenneth Monnitoff (Noah Wyle) ger honom boken “Tidsresans filosofi”, skriven av Roberta Sparrow (Patience Cleveland), en tidigare lärare på skolan som nu blivit en senil gammal dam som bor i ett förfallet hus i utkanten av staden.
Mary McDonnell och Holmes Osborne som oroliga föräldrar
Utan att reflektera över att Donnies psykiska ohälsa kan vara en sund reaktion på den tillvaro han lever i, skickar föräldrarna Rose (Mary McDonnell) och Eddie (Holmes Osborne) honom till psykoterapeuten Lillian Thurman (Katharine Ross) som misstänker att han lider av paranoid schizofreni. Hon försöker behandla honom genom hypnos vilket avslöjar att han har sexuella fantasier om Christina Applegate som spelade tonårsflickan Kelly Bundy i komediserien “Våra värsta år” (1987–1997). Samtidigt fortsätter Frank att hemsöka Donnie i drömmar både om dagen och natten och ledsagar honom allt längre inre in i stadens mörkaste och grymmaste hemligheter.
Kellys film är en egensinnig berättelse om tonårsångest och existentiellt sökande efter identitet och mening och inte minst den första kärleken. En modig och excentrisk vision framför allt gestaltat i Jake Gyllenhaals skådespeleri, en stjärna var född.
Det tog exakt 28 dagar (!) att spela in filmen och det är som att Kelly samlar stormmoln och skapar en blixtrande laddad atmosfär av kusligt lugn och stegrad ondska i en spännande mardröm, som om att vi tas med på en resa in mot något dunkelt ruvande i vårt eget inre.
En viktig del av det var att försöka återskapa en autentisk bild av det sena 80-talets USA, inte en kitschig nostalgitripp (ikonen Patrick Swayze dyker exempelvis upp i rollen som motivationsföreläsaren Jim Cunningham, som visar sig vara en allt annat än charmant och sexig). Just därför använde sig fotografen Steven Poster av en kamera från 1987, med den film och den vidvinkel som var populär vid tiden. Kelly ville från första stund förföra publiken och det förtrollande vackra och klara fotot som för tankarna till filmer som David Lynchs “Blue Velvet” (1984) och Tim Burtons “Edward Scissorhands” (1990). Båda gör upp med Reagantidens nykonservativa idealiserande av 1950-talets amerikanska “guldålder” och gräver närmast psykoanalytiskt i mörkret som gömmer sig under den pastorala ytan med perfekt klippta frodiga gröna gräsmattorna och fläckfria vita hus. Ännu tydligare blir det Kellys film.
En annan betydande del av estetiken i “Donnie Darko” är musiken, det bästa av det som på 80-talet kallades “den andra brittiska invasionen” (den första ägde rum med Betales, Rolling Stones och de andra på 60-talet), med engelska och australiensiska grupper som Joy Division, Tears for Fears, Echo & the Bunnymen, Duran Duran, The Church och INXS, som ger filmen en helt annan stämning än andra 80-talsskildringar som gärna lyfter fram det grälla och glättiga. Den amerikanske kompositören Andrew Adams anlitades för att skriva musik direkt till filmen och är finner vi de mörka stråk- och körpartier inspirerade av polacken Henryk Góreckis verk (som började uppmärksammas i väst först i slutet av 80-talet). Han lät också sångaren Gary Jules sjunga in en version av Tears for Fears gamla låt “Mad World” (1982), en sång om hur drömmen för oss till de mest primala och ursprungliga tillstånden inom oss, som blev en världshit och vid tiden mer populär än filmen själv.
Nej, när det begav sig hittade inte den stora publiken till “Donnie Darko”, men filmen fick fina recensioner när den kom och med tiden har den vuxit i anseende till att platsa på listorna över de bästa filmerna som spelats in.
Kelly har sedan aldrig lyckats skapa något i närheten av “Donnie Darko” och den lyser förvånande nog med sin frånvaro på strömningstjänsterna, men i kväll har du möjlighet att se den på vita duken på Cnema i Norrköping, ta den!