Pappan har udda teorier om vad olyckan berodde på och, efter grundlig övertalning, följer sonen med in i den kontaminerade zonen. Olyckan visar sig ha berott på att ett insektsliknande monster grävt sig fram under jorden och ätit sig fet på reaktorns energi.
Monstret har även en maka, och det står snart klart för de desperata människorna att Godzilla är deras enda hopp.
Den senaste Godzilla-installationen visar titelmonstrets bakgrund redan i förtexterna. Det är utmärkt. I premissen ingår att Godzilla finns, så ingen tid behöver slösas på onödiga förklaringar.
Actionscenerna är fantastiska. Musik, kameravinklar och effekter skapar en ypperligt hotfull stämning. När monstren slåss tror man på det. De känns inte som fladdriga datorskapelser utan som varelser med tyngd.
Människan är liten, obetydlig och har fåniga vapen. Naturen är starkare. Det är en poäng som görs tydligt. Synd då, att filmen ändå fokuserar så mycket på människorna.
Trots duktiga skådisar finns det inget som griper tag hos karaktärerna eller deras relationer. Det är kompetenta porträtt av dussinfigurer, men ingen ser en Godzilla- film för dess karaktärsdrama. Man ser den för mäktiga monster.
På monster- och förstörelsefronten glänser filmen. Mer sådant, och färre människor, hade gett en spårvagn till.