Agnieszka Hollands film "Mr Jones" hade premiär i samma veva som Filmstaden stängde. Vissa nya filmer som aldrig hann visas ordentligt på bio finns att hyra till hutlösa priser på strömningstjänster, men "Mr Jones" kan man se gratis på bibliotekens fantastiska sajt Cineasterna.
Filmen börjar elegant i 30-talets London och Moskva, och berättar om journalisten Gareth Jones som undersökte hur Stalins Sovjet kunde vara så framgångsrikt när hela världen gick på knäna under depressionen. Sedan reser han vidare till Ukraina och uppdagar den hemska sanningen om vilka som fick maten och vilka som blev utan.
Vintervinden viner mellan de grå husen där bönderna ligger ihjälsvultna. Den dova färgskalan och desperata stämningen för tankarna till den mest skräckinjagande film jag sett: postapokalyptiska "Vägen" (2010). I den framtidsvisionen återstår bara för människor att äta upp varandra, och den menyn känns igen i "Mr Jones".
"Vivarium" med Jesse Eisenberg och Imogen Poots verkar roligare. Den är helt ny och finns också på Cineasterna. Det unga paret tittar på ett hus omgivet av likadana gröna, obebodda radhus – och lyckas aldrig komma därifrån. Det är en absurd historia, som om David Lynch skulle göra en remake av "Måndag hela veckan". Men det blir värre. Och, ja, vi ska väl inte spoila för mycket här, men akut mörkrädd blev jag.
Lider man av David Lynch-abstinens är den svenska filmen "Koko-di koko-da" som hade premiär i höstas ett annat alternativ. Den handlar också om att vara fast i en återkommande mardröm. När jag såg den gick halva publiken mitt i filmen, och den var verkligen jobbig – men slutade med en twist som var så imponerande att jag minns filmen med stor respekt.
Vanliga skräckfilmer gör mig sällan imponerad. Men skrämd kan jag bli när jag minst önskar det. Både "Mr Jones" och "Vivarium" aktiverar gammal rädsla som ligger djupt hos mig.
Lika illa är det med "The man who killed Hitler and then the bigfoot" (2018). Titeln avslöjar i princip hela storyn och det är en film man kan skratta åt – tills den mytomspunna varelsen bigfoot dyker upp livs levande och väldigt realistisk. Nu hemsöker han mig om nätterna.
Borde jag inte se något trevligt medan verkligheten är en thriller? Jo, men jag sparar de lättsmälta filmerna till senare. En kompis hade feber i fyra veckor. Om jag blir sjuk behöver jag en rejäl dos snälla komedier, dagligen.