Fredagen inleds trevande, ända tills det återigen återförenade At The Gates krossar eftermiddagen. Khoma gjorde en kanonspelning på en av de mindre scenerna, där de kombinerar det känslosamma med en fruktansvärd energi. Publikmässigt var System of a Down den stora tilldragelsen. Bandet gör verkligen skäl för sin status som festivalens huvudband genom en imponerande hitkavalkad.
Annars handlar fredagen mycket om två hypade svenska band - Graveyard och Ghost. De förstnämnda förflyttar festivalen cirka 35 år tillbaka i tiden med bravur, och de senare förgyller natten med en kort, men suggestiv och enormt bra spelning. Därefter väntade dock det fullständiga kaos som arrangörerna kallade transporten från området. Många gav upp och gick i timmar in till centrum. Tillsammans med diverse småstrul inne på festivalområdet fick detta till följd att den allmänna sinnesstämningen inte var på topp inför lördagen.
Tur då att banden var minst lika bra som dagen innan. Parkway Drive och Arch Enemy stod för riktigt stabila insatser och Meshuggah gjorde en bedövande tung och bra spelning.
Ett band står dock ut. Brittiska Bring Me The Horizon visar att det finns en mycket stark återväxt för den hårda musiken. Och publiktrycket var bland de absolut största under hela festvalen. Slutspurten blev en uppvisning i den mörkare skolan. Veteranerna Deicide och svenska Watain gjorde varsin lyckad spelning.
Sammantaget var den musikaliska uppställningen mycket bra och varierad. Förmodligen kommer dock även i efterhand allt att handla om flytten. Med en så taskigt organiserat arrangemang hade det inte spelat någon roll vilka band i världen som arrangörerna än plockat dit. Det bestående minnet är ändå de organisatoriska problemen, och det är verkligen inget man vill ha med sig från en festival.