Kehlmann om varför han skriver

Peter Esterhazy och Daniel Kehlmann träffades för ett samtal i Louisianas konsertsal.

Historia i bagaget. Ungraren Peter Esterházy bär ett tungt historiskt bagage jämfört med sin tyske kollega Daniel Kehlmann.

Historia i bagaget. Ungraren Peter Esterházy bär ett tungt historiskt bagage jämfört med sin tyske kollega Daniel Kehlmann.

Foto: Picasa

Humlebaek2014-08-25 22:07

Blodröda vallmor mot en mörk himmel. När Emil Nolde krigsåret 1942 målade det motivet hade nazisterna redan förbjudit honom att verka som konstnär. Varje penseldrag måste därefter betraktas som en motståndshandling.

Med Noldes färgkaskad ännu brinnande på näthinnan tar jag plats i Louisianas konsertsal för att lyssna till ett samtal mellan de olikartade men trots det befryndade författarna Peter Esterhazy och Daniel Kehlmann. Den röda tråd som så småningom blir synlig handlar om historiens tyngd.

För Esterhazy, född 1950 i Budapest, är historien något vi inte kan undgå. Som ung man i det kommunistiska Ungern fick han studera matematik utan att begripa särskilt mycket av det. Hans högadliga arv utestängde honom från andra utbildningar. På tal om den egna släkten med dess stolta anor från habsburgstiden säger Esterhazy:

– Det går inte att älska en mäktig familj, men man kan älska en familj som förlorat sin makt.

Han beskriver chocken det innebar att få veta att hans egen far i decennier var informatör hos säkerhetspolisen, men med tiden har han kommit att bättre förstå faderns ensamhet och lidande.

Kehlmann, som föddes 1975 i München, har gått genom livet med betydligt lättare bagage. Snarare än historiens tyngd betonar han tillfälligheternas roll i vad som sker. Spåren av hans förfäder har inte bevarats, så han får hålla sig till fiktionen. På frågan om han kan säga något om varför han läser och skriver svarar Kehlmann med ett leende:

– Jag skriver för att jag inte har lärt mig att göra något anständigare. Läser gör jag för att inte behöva vara ensam. Litteratur är en skola i empati.

Den egna historien bildar utgångspunkt för Michael Ondaatjes roman "Kattens bord", som handlar om den för hans framtid bestämmande resa med oceanångare som han företog 1954. Den elvaårige pojken färdades hela vägen från Ceylon till England utan sällskap eller ledsagare. Den sympatiske lankesisk-kanadensiske författaren, som framträder i konsertsalen dagen innan Esterhazy och Kehlmann, säger att han inte minns några specifika händelser eller medpassagerare från resan så han har fritt diktat upp dem. Vad han först trodde skulle bli en roman om ensamhet och blyghet utvecklades på så vis till en berättelse om vänskap och pojkaktiga äventyr.

– Gränsen mellan fiktion och verklighet är hursomhelst mycket vag, poängterar han.

Innan jag lämnar Louisiana tar jag ännu en tur genom Noldes rum. Stannar till framför vallmorna. Tänker att det är tillfälligheternas spel som avgör hur mycket man tyngs av historien.

Louisiana Literature 2

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!