Urbanos värld i sorglig skepnad

Konstnären Paula Urbano gör sitt största verk hittills. "Flyktingen av den sorgliga skepnaden" öppnar i dag i Katrineholm.

Foto:

Katrineholm2015-01-19 13:47

I Katrineholm byggs en kopia av Migrationsverkets väntsal i Norrköping. Återskapandet av den är en del av Paula Urbanos stora utställning "Flyktingen av den sorgliga skepnaden" på Katrineholms konsthall. Paula Urbano – i Norrköping mest känd för den uppblåsbara arm hon ställde ut på Saltängskajen utanför Konstforum hösten 2013 – tar fram en ritning och guidar mig genom en utställning som är på väg att uppföras.

– Jag hade idén redan när jag var i Norrköping så jag passade på att göra research på Migrationsverket, säger hon.

Fast hennes utställning rymmer flera rum inuti varandra, allt mindre och alltmer privata. Det mellersta rummet föreställer flyktingförvaret i Flen. Det var där hon träffade en irakisk flykting.

– Jag sökte efter någon där och de sa "prata med honom". Det visade sig att han var en riktig personlighet, och han var så optimistisk. Han talade hela tiden om att alla skulle ordna sig med uppehållstillstånd i Sverige, fast jag visste att han redan fått besked om att han skulle utvisas.

Paula Urbano tolkade det som en försvarsmekanism, ett sätt att hålla verkligheten på avstånd.

– Hans kroppsspråk och ansiktsuttryck var mer spänt och ångestfyllt och berättade något annat än det han sade. Jag undrade vilken värld han levde i.

Så kom hon att tänka på den engelska dramatikern Sarah Kanes verk "4.48 Psychosis" som skrevs när Kane var svårt deprimerad och varje natt vaknade på det i titeln angivna klockslaget.

- Resultatet blev ett videoverk där jag agerar själv och läser texter ur pjäsen och en film där jag kombinerar mina intervjuer med Flyktingen med klipp ur videoverket.

Filmen projiceras på en vägg på konsthallens övervåning, varifrån jag kan blicka ut över hela utställningen. Kanes pjäs är inte den enda litterära referensen.

- Nej, utställningen heter ju "Flyktingen av den sorgliga skepnaden", en anspelning på Don Quijote. Flyktingen och Cervantes riddare har en del likheter. De drar ut i en värld med en fixerad uppfattning om hur den ser ut och har båda en optimistisk syn på världen som inte riktigt motsvaras av det som drabbar dem. Romanen är rolig och det finns humor i min film också.

Jag tittar på ritningen igen och börjar förstå att utställningen, sammansatt som den är av sina disparata delar, också är en egen värld. Och erinrar mig att Paula Urbano i början av vårt samtal pekade på de fotografier som hon ställde ut på Konstforum i Norrköping.

– De passar här också, de visar en värld utan gränser, säger hon.

Fotografierna i serien "Reflexive Perceptions" visar miljöer från olika storstäder som överlagrar varandra och som sedan behandlats digitalt. De är ett slags palimpsester, och i den här utställningen blir metoden bakom dem mer talande än de odefinierbara motiven. Allt hänger ihop, allt går i varandra. Och kanske: alla människor hör samman.

"Flyktingen av den sorgliga skepnaden" är en utställning om identitet, om vem man är, vem man uppfattas vara och - inte minst - vem man vill bli. Det är ingen slump att den frågan dyker upp i Paula Urbanos konst.

– Jag har chilensk bakgrund men är född i Sverige. Men med mitt namn och eftersom jag ser ut så här får jag alltid frågor om mina rötter, säger hon och drar i sitt långa svarta hår för att förtydliga sin chilenskhet.

Utöver identiteten handlar det också om representation.

– Folk kan fråga hur man firar jul i Chile och det vet jag ju inte så jag får fråga mina föräldrar. Men det de berättar om julfirande i Chile är ju hur det var för en generation sedan. Det kanske har förändrats. Man blir hela tiden betraktad som representant för Chile, och det har gjort att jag börjat undra vem jag själv är.

Fast en omisskännlig identitet har Paula urbano: konstnärens. Även om hon arbetar lika mycket med koncept och idéer som med rumsliga gestaltningar och hantverksmässigt bildskapande.

– Det här är det största jag gjort, säger hon och sveper med handen över utställningen där snickarna borrar och spikar enligt hennes intentioner.

Men jag tolkar också gesten som om den omfattar hela landskapet. Paula Urbano blev Sörmlands första AIR (Artist in Residence), alltså en gästkonstnär med uppdrag att skapa konstverk i länet under sin vistelse där. Andra versioner av "Flyktingen av den sorgliga skepnaden" har visats på Art Lab Gnesta och nästkommande lördag öppnar den på Eskilstuna Museum.

– Det är kanske tyngre att ställa ut på museum, men jag gillar Katrineholms konsthall där utställningen får ta så mycket plats, säger hon.

Att få arbeta i det här formatet är ovanligt.

- Jag fick ett fett bidrag, om man kan säga så, på 240 000 kronor från Konstnärsnämnden. Det har gjort att jag kunnat engagera en arkitekt för att göra ritningen och en klippare för att färdigställa filmen, säger hon och gör en ny gest mot väggen där filmen fortfarande rullar och där hon dyker upp i bild då och då.

Pengarna gjorde det också möjligt att följa flyktingens väg från förvaret i Flen. Han blev utvisad till Bagdad. Därifrån tog han sig till Irans huvudstad Teheran för att på nytt ansöka om asyl till Sverige. Paula Urbano reste dit för att träffa honom.

- Det var lättare för mig att åka till Teheran än Bagdad.

Men flyktingar av de sorgliga skepnaderna finns överallt i, den inte för alla, gränslösa världen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!