Jag vadar långsamt och försiktigt ut i Åksjön, omgiven av susande Kolmårdsskog, belyst av en sol lika blek och sval som månen om natten. Mina fötter sjunker ner i gyttja. Svarta moln virvlar upp för varje steg jag tar. Jag halkar på en slemmig sten och svär tyst för mig själv.
– Hur känns det? ropar Ulf från stranden.
Han håller på att byta om till sina violetta, åtstramande och supersyntetiska badbyxor från 1980-talets mitt. De ser alldeles nya ut, som om de aldrig använts.
– Kom i du också, det är härligt! hojtar jag med lätt darrande röst.
Ett par minuter senare står vi och huttrar med mörkt, kallt vatten upp till midjan. Våra otränade kroppar, så vita att de nästan är genomskinliga, för mina tankar till utrotningshotade Axolotlsalamandrar.
Några nyfikna tusenbröder simmar förbi våra ben. Två färggranna trollsländor hovrar i luften som Apachehelikoptrar i skala 1:350. En droppe regn faller från den mjölkvita himlen, sedan ännu en, och en till. Vi står i duggregnet och pratar badminnen, händelser vid vatten. Ulf drar sig till minnes en sommardag för 56 år sen, den tid då badringarna innehöll innerslangar från bildäck och luftmadrasserna var av tyg eller gummi (eller både och). Han var nyss fyllda sju och hade precis lärt sig simma.
– Jag stod på bassängkanten vid Vanadisbadet i Stockholm då någon knuffade mig. Jag föll i vattnet, sjönk som en sten och hamnade på bassängens botten.
Ulf öppnade ögonen, vände huvudet uppåt och såg stigande luftbubblor. Han kunde höra det avlägsna sorlet från människorna där ovan, deras skrik och skratt.
– Det var en stillsam och främmande värld, ett par tre meter under ytan, där sekunder kändes som minuter.
Det krävdes visserligen ingen större ansträngning för att ta sig upp på land igen, men sedan den dagen har Ulf känt en stor respekt för djupt vatten.
– Det kunde ha slutat illa, om jag inte gått i simskola tidigare den sommaren.
– Är det inte dags för oss att ta några simtag nu? frågar jag otåligt.
– Jo, visst. Du kan väl börja? mumlar Ulf.
Jag samlar allt mitt mod och glider långsamt ut mot sjöns mitt. Trots att jag är född i kräftans stjärntecken har jag alltid vantrivts i det element jag nu befinner mig i. Det är något särskilt med små insjöar som skrämmer mig; detta att inte kunna se bottnen när man kommer ut på djupare vatten. Jag föreställer mig alltid att jag är förföljd av en stor och hungrig gammelgädda, som när som helst kan bita mig i armen eller foten och dra mig ner i djupet. Att simma i en sjö av Åksjöns slag skrämmer mig mer än USOs (”Unidentified submerged objects”, ej att förväxla med UFOs) och svanödlor (enligt vissa personer är det ökända Loch Ness-odjuret, ”Nessie”, en svanödla). Det säger en hel del, för både USOs och svanödlor är så fruktansvärt obehagliga att jag blir rädd och lite ledsen bara av att tänka på dem.
Efter ett tiotal meter vänder jag om, nöjd med min prestation. Det räcker, för den här gången. Jag återvänder till Ulf som går vid strandkanten och fångar grodyngel i sina kupade händer.
– Har du doppat dig än? frågar jag.
– O, ja svarar Ulf och pekar på sin droppande hästsvans.
Jag påminner honom om att det är dags att grilla korv nu. Vi går upp på land, torkar oss och byter om till våra vanliga kläder. Sedan samlar vi kvistar i en hög som vi sprutar tändvätska på och antänder. Varm korv smakar sällan så gott som efter ett kallt bad.
– Då var årets första dopp avklarat. Hur ska vi fira det? frågar Ulf.
– Så här, säger jag och kastar hans hiskeliga badbyxor i elden.