Lars Winnerbäck på Flygeln i Norrköping 6 september 2024.
Sedan den där blöta kvällen på Stångebro har Lars Winnerbäck med band åkt på en två månader lång resa mellan arenor i stora och mellanstora svenska och norska städer. I början av juli meddelade Winnerbäck att turnébusskaravanens sista stopp skulle bli i Norrköping för två klubbspelningar på Flygeln. Biljettrycket var enormt, båda kvällarna à 1 500 biljetter sålde slut på tio minuter. Men att intresset fanns var inte konstigt, för hur ofta får man gå på klubbspelning med en av Sveriges stora arenakungar? Artisteliten blir liksom slavar under sin egen storhet. Köper man inte de allra dyraste biljetterna så kommer Taylor Swift och Beyoncé vara en hägring där borta i horisonten, förstorad på en gigantisk tv. Men nu har vi åtminstone Lars Winnerbäck här, några meter framför oss.
Fredagsspelningen drar igång med "Min gata i stan" och allt känns lite trevande i början. Eller nej, det är mer som att den första timmen är någon sorts uppmjukning inför en serie av knock-out-slag som pågår i två timmar. Jag är förvånad att domaren inte bröt matchen för jag var golvad på (låt) tio och då var det 20 låtar kvar. För det är något speciellt när man flyttar in en otroligt lyxig och maxad arenashow i en, i sammanhanget, minimal lokal där alla, ALLA, kan texten och låtarna. Att lokalen är tight gör att publiken i det närmaste kan beskrivas som en Caroline af Ugglas-kör som kompar Winnerbäck och dennes band. Det blir nästan psykedeliskt när "Lasse" stiger ut i publikhavet på extranumret "Ingen soldat" och sången/skrålet överröstar både instrument och sångare. Jag har nog aldrig varit med om något liknande.
Lars Winnerbäck på Flygeln i Norrköping 6 september 2024.
På Stångebrofältet blev man dyblöt av regnet, på Flygeln blev man dyblöt av intensiteten. Precis som det ska vara på en klubbspelning. Kropparna osar, svetten lackar och rocklåtar som "Jag får ingen ordning på mitt liv" får en helt ny kraft. Det är sådana här konserter man vill ha, både som publik och som artist, gissar jag. En slutsåld tight, lagom stor, lokal där alla kan ens låtar, där peppen smittas från person till person. En plats där den positiva energin i det närmaste är elektrisk.
Och det är med en viss sorg jag konstaterar att Lars Winnerbäck inte hade kunnat göra en sådan här konsert i Linköping. Det finns inga lokaler för det. Crusellhallen är ju fin och så men är absolut ingen klubblokal, inte Saab Arena heller. Skylten, Platens, The Crypt, Palatset, Arbis och Babettes är mer eller mindre samma sorts lokal för 200–300 personer max. Den här lokalen, Flygeln, är en modern konsertlokal där sittplatserna kan hissas upp i taket så att den fungerar både som konferens- och konsertlokal för 1 500 personer. Ett bokstavligt stenkast bort har Norrköping irriterande nog den mäktiga Värmekyrkan som, om möjligt, är en ännu bättre lokal. Visst, jag kan tänka mig att Norrköpingsarrangörer har svårt att fylla dessa lokaler med dragplåster som Lars Winnerbäck varje vecka, men det är synd för Linköping att det inte finns någon möjlighet till det. För det var nog lokalen och det mellanstora formatet som gjorde att den här spelningen lyckades toppa den på Stångebrofältet. För en Lars Winnerbäck konsert kan inte bli bättre än så här.
Lars Winnerbäck med band tackar för konserten i Flygeln