Efter den inledande ”Uvertyr till Oberon” av Weber, vackra klanger som ett collage uppträdda på trå, var det dags för violinprofessorn Benjamin Schmid att ta ton i ”Beethovens violinkonsert”.
Och vilken ton sen. Gästen imponerade även stort med virtuositet och med ett musikaliskt fristilsförhållande till traditionen. Så annorlunda och så välgörande. Schmid tänjer på fraserna, men framförallt på dynamiken. Dessutom verkar han prata genom sitt instrument med en uppenbar vilja att berätta något viktigt. Och hans lyckas till fullo.
Som lyckligast blir man när soloinstrumentet viskande svävar strax ovanför den softa orkestermattan. Eller när han leker med melodierna på ett helt egensinnigt vis. Kvickt och fullt av infall. Kadenserna signerade Henri Vieuxtemps blev till virtuosa uppvisningar.
Som bonus fick vi höra hisnande akrobatik i ”Paganiniana” av Nathan Milstein, variationer på olika Paganiniteman.
Symfonikerna under glade Christian Lindbergs dynamiska ledning sjösatte Allan Petterssons ”Symfoni nr 7” med den äran. Denna högdramatiska musik har en tät textur och är intensivt smärtsam.
När ljuset äntligen tränger igenom blir det till en befrielse. Lindberg lockade hela tiden fram den inneboende rörelsen vare sig det gällde svällande stråkar, smattrande slagverk eller ett ödesmättat bleck.
Som extranummer spelades ”Mellanspelet” ur Stenhammars symfoniska kantat ”Sången”