Debatt
Sedan 1945 har staden ett stort konstmuseum. Det innehåller modernistisk konst från Sverige. Men om en oinvigd besöker museet får hen lätt intrycket att det bara innehåller dyra hallstämplade konstverk från de senaste hundra åren. Museet visar i sina samlingar som hänger i huset inget annat än det som visas på andra museer. Men det som skapats lokalt i Norrköping får inte plats. Det har faktiskt inte i sin helhet visats någon gång.
Den som inte är speciellt intresserad vet troligen inte vem Albert Sjöström, Nora Samson Himmelsstierna, Fritz Grahn, Gustav Adolf Fahle, Asta Ödman, Carl Delden, Birger Strååt, Per och Eva Pettersson, Lennart Derwinger, Liisa Chaudhuri, Jan Allan Gustafsson, Carsten Hellström, Anna Sandell, Jan Erik och Monica Frisendahl, Bernt Rask, Harry Carlsson, Peter Norrman, Wilhelm Lindwall, Åke Hercules eller Bo Beskow är. Vi kunde nämna fler men nöjer oss med de här exemplen.
Den lokala konsthistorien är negligerad av museet, särskilt den med avlidna konstnärer som varit verksamma i Norrköping. Det har ingen betydelse om de med framgång var verksamma i staden under ett helt yrkesliv. På museet är deras verk undanställda i ”museigraven” om de ens finns representerade.
Galleri Kronans vänner arbetade i studiecirkelform fram två utställningar som de kallade I döda konstnärers sällskap och Passagekonstnärer. De två utställningarna slog tidigare publikrekord. Ett genuint publikintresse vaknade. Så stort att man i Linköping gjorde ett liknade projekt med den stadens äldre avlidna konstnärer. Också där slog man publikrekord.
Efter de utställningarna hände ingenting. Att man vände de lokala viktiga konstnärerna ryggen från kommunens främsta konstetablissemang är högst egendomligt och torde rimma illa med vad de som finansierar verksamheten önskar sig. Frågan är vad det beror på. Anses inte stadens konstnärer tillräckligt intressanta?
Vi saknar en pedagogisk, konstnärlig ambition. Det finns ingen berättelse om 1900-talets lokala konsttradition. Nyfikenheten saknas. Eller finns inte den konstnärliga sakkunskapen? I så fall måste den införskaffas.
Man kan spela på en stor arena och samtidigt ta ansvar för de konstnärer som verkar i kommunen eller länet. Ett Norrköpingsrum är önskat av många, både av de som då och då hittar till museet och av andra som kommer utifrån.
Det är ett svek mot en viktig kulturtraditionen att låtsas som om den aldrig funnits.