Ett av hans verk på Galleri Sander heter "Waiting for Banksy". En del av verket föreställer en solros mot en grön bakgrund, men intill anar man de tunna konturerna av en gestalt som ställt upp några stegar mot en vägg. Man anar att det fortfarande finns ett hopp om att den engelske graffitikonstnären ska anlända, men kanske ger det också en fingervisning om Patrik Gyllanders eget sätt att förhålla sig till konsten.
Flera av hans motiv kan påminna om väggmålningar. Mönstren tycks ibland gå tillbaka på schabloner som kan påminna om gatukonsten, men bilderna genomsyras också av en svävande och dekorativ lätthet som kan förefalla slumpmässig. En kommentar på en nätsajt klargör också att hans måleri är en produkt av hans vardag och att det rör sig om tillfälliga intryck som tar vägen in i hans formspråk.
Det innebär att den luftigt figurativa som kännetecknar en del av en målning som "Utveckling" ställs mot något till synes mer emblematiskt. Den svarta siluetten av en man i ett landskap, men motivet bryts av ett fält som består av något som på lite avstånd skulle gälla för en flagga. Blå och gröna linjer i olika nyanser som löper över duken ger intryck av något slags abstrakt och symbolisk.
Titeln kan verka aningen gåtfull, men en närgången granskning avslöjar också en mild humor. Serien av cirklar som återfinns i målningen innehåller något som mest påminner om ostbågar, vilket kan anspela på något så vardagligt som fredagsmys och punktera vidlyftigare tolkningar.
Patrik Gyllander använder akrylfärg, men några av verken innehåller också broderier och bläck. Det rör sig oftast om små detaljer, men utgör samtidigt något som lockar nyfikenheten.
Draget av tillfällighet röjs också i titlarna – målnigarna har namn som "Rosa prickar", "Grön kruka", "Snirkel ", "Verklighetens baksida", "Längtan" och "Drömmar". Det kan påminna om hastigt nedtecknade dagboksanteckningar eller minnesklotter.
På sätt och vis genomsyras verken av ett slags antiestetik. Åtminstone i den meningen att det inte finns något insmickrande i hans verk och snarare kan man som betraktare provoceras av stiliseringen i motiven.
Samtidigt som det är svårt att stå emot det bejakande i målningar som "Fem i solsken och "Familj". De påminner om serieteckningar och genomströmmas av ett enkelt och självklart välbehag.
De ger glädje, vilket räcker ganska långt.
Pauli Olavi Kuivanen
pok@nt.se