Det tog 70 år, men en plötslig ingivelse för någon vecka sedan fick mig att baka bröd för första gången. Jag har inte gjort det svårare än nödvändigt och hållit mig till enklast tänkbara recept.Vill jag gå vidare, så finns det en uppsjö av böcker.
Men de får vänta och istället har jag blivit påmind om den franske författaren Gaston Bachelard som reflekterar över ämnet i boken ”Jorden och viljans drömmerier”. Den utkom i svensk översättning på det lilla förlaget Skarabé i början av 1990-talet, originalet är från 1947.
Egentligen var han naturvetare, fysiker och kemist, verksam som professor i vetenskapshistoria vid Sorbonne från 1940 fram till sin död 1962, men också filosof som anses ha påverkat Michel Foucault och andra. Men han gav dessutom ut en svit böcker som haft inflytande på litteraturvetenskapen. Förutom den ovannämnda har de titlar som ”Vattnet och drömmarna”, ”Luften och drömmandet”, ”Rummets poetik och så vidare.
Enkelt uttryckt är den bärande tanken, att kontakten med element och materier frammanar en särskild sorts fantasier. Bevismaterialet finns i texter från olika epoker och Gaston Bachelards beläsenhet är verkligen av det monumentala slaget. Han hämtar stoff ur skönlitteraturen, naturvetenskapliga skrifter, filosofi, psykoanalys och mycket annat. Vad man än tycker om hans slutsatser, så skapar det ett nätverk av fascinerande referenser och det känns som om man plötsligt upptäckt ett hemligt, underjordiskt bibliotek.
I ”Jorden och viljans drömmerier” skriver han alltså om att baka bröd, eller närmare bestämt, om de halvt medvetna dagdrömmar, som knådandet av deg kan ge upphov till. Bachelards text slingrar sig mellan figurer som Platon, Hans Carossa, Herman Melville, Lautremont och har få likheter med ”Hela Sverige bakar.”
Han skriver bland mycket annat att det finns en föreställning om den ideala degen och hur den ger en förnimmelse av en närmast kosmisk kamp mellan jord, eld och vatten, men att bearbetningen också skänker den arbetande handen en känsla av munterhet. Egentligen tycks han beskriva hur drömmerierna är en erfarenhet som återkommer i allt skapande och utgör en källa till existentiellt välbefinnande.
För min del är hans lika vackra som snårigt vildvuxna text en säregen läsupplevelse mer än något annat, men nästa bakplåt kommer ändå att betraktas med andra ögon än tidigare.