Det finns onekligen ögonblick i livet när man ställs mot väggen.Situationer som pockar på klara besked och inte godtar halvljumma undanflykter. Så var det häromdagen när jag möttes av kvällstidningsrubriken: ”Hur bra är du i sängen?”
Det enkla svaret lyder: ”Så där.”
Men det ska också sägas att sambandet mellan fråga och svar inte var hundraprocentigt. Artikeln syftade på sänghästar med varierande oktantal och själv tänkte jag mest på mina sömnvanor. Men något säger att svaret blivit detsamma oavsett.
I vilket fall, så har jag sedan länge fått vänja mig vid att vakna tidigt - någonstans mellan glömska och gryning, som en av stadens poeter skaldade en gång i tiden.
Jag somnar som en stock strax före midnatt och vaknar vid fyrasnåret - i vargtimmen. Om jag förstått Ingmar Bergman rätt - han gjorde ju en film som heter just så - är det den tid på dygnet då de flesta dör, men också den stund på dygnet som ser flest nyfödda. Eftersom jag ligger närmare den förstnämnda kategorin, så borde det göra mig aningen betänksam. Beteckningen för ju också tankarna till ångest och surt luktande kallsvett, men så illa är det inte. Visst, jag skulle gärna sova fram till sju- åtta, men har funnit mig i rådande omständigheter och försöker göra det bästa av situationen. Räkningen kommer oftast senare och vissa kvällar kan jag nicka till framför Hela Sverige bakar, Lyxfällan, Ullared eller någon annan tv-produktion med sedativa kvaliteter.
De tidiga morgnarna har sina avgjorda förtjänster. Så här års förvandlar det kompakta mörkret världen till en jättelik kuvös. Det är tyst när jag tänder sänglampan, läser tidningen eller tar fram datorn för att skriva något innan det är dags för frukost. Kaffebryggaren puttrar aldrig så hemtrevligt och granolan är som allra krispigast när klockan står på 05.07.
Dessbättre behöver jag sällan ge mig av någonstans numera och egentligen är det bara det nyligen införskaffade aktivitetsbandet, som stör genom att olycksbådande peka på det bristande antalet sömntimmar.
Men det är som det är.
Jo, den tidigare nämnde norrköpingspoeten hette Hans Ekdahl, lektor i filosofi och svenska på De Geer-gymnasiet under många år. Numera bortgången, men under 1980-talet ett färgstarkt inslag på Bibliotekskaféet, som var en viktig knutpunkt i den tidens lokala kulturliv. En av hans diktsamlingar bär titeln ”Mellan glömska & gryning”.