Sophia Jarl (M) är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping. Hon har varit aktiv i debatten om kulturens framtid i Norrköping.
Du är över den med 20-talet enkla steg, men det är inte bara en bro längre.
Den har varit borta och saknad i månader mitt i den bästa och värsta av tider i vår kultur- och nöjesstad. När vi – likt traditionen bjuder den sista helgen i september – möts på gator och torg i Kulturnatten gör vi det med sargade hjärtan, ilskna själar och orosmoln över Norrköping, men med en bro om hopp.
Den är ju tillbaka.
De här raderna mitt i Tommy Körbergs mäktiga version av "Som en bro över mörka vatten", som genierna Simon & Garfunkel skapade i "Bridge over troubled water" och släppte i slutet av januari 1970, ger det.
"Jag tänder ljus. Jag tänder himlens ljus. Var trygg och tro på mig. Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig..."
Jag drar det symboliska kortet.
Konserthusbron, som leder oss över det levande vattenfallet till och från Louis de Geer och Industrilandskapet, blir den bron.
Jag går över den varje dag nu, men kommer få sällskap av 10 000-tals människor de kommande dagarna i årets största högtidsdag. Bron blir början eller slutet på den mänskliga kedja, som på lördagen ska omfamna och krama om Louis de Geer i en tydlig markering och manifestation mot planerna att sälja ut Louis de Geer, som i sin tur är ett skakat hem för Symfoniorkestern. Vi har haft en månad med hånfulla attacker, falska påståenden, hårda övertoner och kraftfulla rubriker, krönikor och artiklar långt utanför stadsgränsen.
Kommunalrådet Sophia Jarls (M) mindre genomtänkta ordval med "bortskämd kulturelit" för drygt en månad sedan skapade en onödig avgrund.
Å ena sidan:
Att ställa två grupper i samhället mot varandra och på så sätt skapa en konflikt ur ingenting var oansvarigt, ovärdigt och orättvist mot oss alla – vare sig du har säsongskort på Louis de Geer, spelar amatörteater eller skapar konst på din egen kammare.
Vi blev en delad stad.
Å andra sidan:
Att det nya styret vill se de större institutionerna bära sig själva bättre och locka mer publik – och därmed större intäkter – är fullt logiskt.
Vi är dock mer än allt det.
"Det är möjligt det är en bro, men den är mer än så... Den är en symbol. Den ska bära och ena oss igen", skriver Mats Willner inför Kulturnattens stora manifestation i en sårad kultur- och nöjesstad med den nya Konserthusbron på plats.
En ny rörelse i Norrköpings Kulturskyddsförening, som vill protestera mot maktens tankar på en utförsäljning av Louis De Geer och Symfoniorkesterns ovissa framtid, har växt fram de senaste veckorna. De ska göra det med en samling på Tyska Torget, följt av en marsch mot Louis de Geer och väl där, vid vårt konsert- och kongresshus, bilda en mänsklig kedja runt byggnaden.
Ni känner igen det.
Det var precis så Berit Malmqvist, för exakt 20 år sedan, lyckades mobilisera Norrköping och skapade en mänsklig ring av 4 800 personer runt hela Vrinnevisjukhuset, när det var hotat.
Det är alltså de här dagarna artister, skådespelare, musiker, konstnärer, filmare och alla vi andra ska ta över Norrköping och visa all den styrka, all den kraft och all den glädje som kultur och nöje faktiskt skapar i vår vardag. Att vi lever i en kommun med enorma utmaningar, där varje krona är värdefull och viktig för vår välfärd är vi alla medvetna om, men här och nu måste vi fokusera på kraften och godheten i den stora folkrörelse som Norrköping byggt upp.
Se på det välmatade programmet.
Låt oss, som sagt, fokusera på det allt goda och visa upp det för politikerna istället för mot politikerna, vilket i sig redan är uttjatat. Det är ett vinnande drag.
Låt bron bli bryggan och starten på Kultur- och Nöjesköping 2.0.