När mörkret sakta sänker sig över vår stad ramar den stora kramen runt Louis de Geer, ett möte över säsongens sista glass vid ”sista supen” vid Västgötegatan, de varma tonerna från Knäppingsborgsgatan och en absolut stjärna i ett Skyltfönster på Prästgatan in minnet av Kulturnatten 2023 i Norrköping.
Vi börjar där.
Skyltfönstret vid Willes El på Prästgatan har genom åren blivit tradition, där olika artister och band möter sin publik på gatan.
Det är ett givet inslag i vår Kulturnatt.
I år blev det annorlunda.
Klockan snuddade vid 23, när artisten, sångerskan och skådespelerskan Agnes Matsdotter skulle runda av sin timme med en ”Elden” av Linköpingssonen Lasse Winnerbäck. Hon hann bara några rader in i den fina texten, när Winnerbäck själv klev ut från skyltfönstret och fyllde i känslan och sången med Agnes.
Det är ett ögonblick vi aldrig lär glömma.
Kvinnan, som redan var lycklig över Kulturnattens alla upplevelser, skrek rakt ut.
”Det här är ju inte klokt…”
Det var det.
Agnes Matsdotter följde upp med.
”Det här var ni inte beredda på…?”
Det är möjligt Norrköping var, på ett eller annat sätt, berusade av såväl upplevelser som finesser, men där och då hände något. Dagarna och veckorna av det stundtals usla, fega och ovärdiga klimatet i debatten om vår framtida kultur och nöje i Norrköping löstes upp och här, just här, fanns bara glädje och lycka.
Allt börjar någonstans.
Både Agnes Matsdotter och Lars Winnerbäck är där de är idag för de fick chansen en gång i tiden för sin musik, sin passion och sina drömmar.
Eller som Agnes också sa, med glimten i ögat, och nickade mot Winnerbäck mitt i det oerhörda jublet.
”Det är kul att kunna lyfta nykomlingar också…”
Jag hade tidigare på dagen varit runt över hela staden och passerade 20 000 steg mellan alla upplevelser och upptäckter i min kultur- och nöjesresa på årets roligaste dag, där dock allvaret fanns i allra högsta grad närvarande i protesten från Tyska Torget till den varma kramen om Louis de Geer någon timme senare.
Norrköping var där.
Det kommer bli en intressant höst i kanske, kanske en nyanserad och klok ton.
Det är bara min känsla i mina möten och samtal med många i den mänskliga ringen runt Louis de Geer.
Paret Per och Marie Linbacke hade tagit bussen in från Åby tidigt på eftermiddagen och kopplade av med säsongens sista (?) glass vid ”sista supen” vid Västgötegatan. De hade hunnit med mycket och skulle runda av lite senare med Ulf Tellins orgelfyrverkeri lite senare i Hedvigs, men var totalt uppfyllda av känslor av en upplevelse i Centrumkyrkan.
”Du måste skriva något om Soon Gospel och ”Det stora blå”. Det var fantastiskt. Det var så taket reste sig. Tårarna rann.”
Ett ögonblick de aldrig glömmer.
Raphael Pizarro kom med far och son Kristian Godocito i vitblåa halsdukar med ett leende längs Kungsgatan. Tre poäng och 1-0 mot Kalmar var också en form av kultur, men för Raphael var det mer än så.
Det var ett ögonblick.
”Min första match ”live” med IFK Norrköping. Vi stod på Curva Nordahl. Det kan inte bli bättre.”
Så, till sist, Nelle och Isabelle utanför Antikvariatet på Knäppingsborgsgatan, där de spelade lika varmt som vackert med gitarr och piano.
”Den här låten heter ”Solen” och kanske ”Ibland”. Det får stunden och ögonblicket bestämma.”
Just ikväll blev det ”Ibland”.