Det sägs att världen blivit mindre, att allt har kommit närmare och strängt taget är det väl så. Restiderna har blivit kortare, nyheterna ilar snabbt över kontinenterna, men kanske har det också öppnat för slumpen på ett sätt som inte var möjligt tidigare.
Ibland kan det bli nästintill övertydligt. Så var det när min systers svåger och svägerska besökte Japan under hösten.
De åker runt i världen och lär ut svenska folkdanser. I Tokyo råkade de en danslysten man som kunde svenska och han frågade var de kom i från. När svaret blev Norrköping, framkom det att han kände till staden och att han hade en kompis där.
Jag antar att det väckte en viss förvåning när han nämnde mitt namn.
Hur sannolikt är det att möta en svenskspråkig japan i Tokyo, som av någon märklig anledning kommit att intressera sig för svenska folkdanser? Och att denne sedan råkar känna en gemensam bekant sänker knappast oddsen. Det borde helt enkelt inte vara möjligt, men mycket i den här världen tycks bestå av den här sortens oväntade tillfälligheter.
Min gamle kamrat i Tokyo heter Kenji Tajima och vi träffades i Uppsala vid mitten av 1970-talet. Under hans år här i landet umgicks vi ofta, men efter att han återvänt till Japan för mer än 40 år sedan har vi bara hörts på mobil vid ett enda tillfälle. Det var när han och hans fru besökte Sverige för 10–15 år sedan. Dessvärre kunde vi inte träffas, men jag minns att jag frågade honom hur det gick med gitarrspelet.
En av de första dagarna efter ankomsten den där gången på 70-talet hade han råkat höra den spanske gitarrmästaren André Segovia spela "Recuerdos de la Alhambra", blivit djupt gripen och omedelbart bestämt sig för att lära sig verket. Han hade aldrig hållit i ett instrument tidigare och Francisco Tárregas klassiska tremolostycke är knappast det självklara valet för en nybörjare, men efter ett par år av tragglande hade han fått fingrarna att lyda och till slut lät det mycket bra.
Han lärde sig också andra stycken, men efter hemkomsten rörde han inte en gitarr på flera decennier och när han började spela på nytt hade han glömt det mesta, men "Recuerdos de la Alhambra" hade rotat sig i muskelminnet.
Vi har mejlat några gånger på sistone – tack för kontaktuppgifterna Stig och Helen. Jag har också funderat på att be honom skicka ett klipp när han spelar stycket. Det är ju snart ett halvsekel sedan sist.