Nathalie Sarraute hörde till förgrundsfigurerna inom den nya franska romanen som uppkom på 1950-talet. Andra namn var Michel Butor, Alain Robbe-Grillet och Claude Simon. Den sistnämnde belönades med Nobelpriset 1985, men när det begav sig fanns det en och annan som gärna hade sett Nathalie Sarraute i hans ställe.
Hon dog 1999 och författarskapet kom att bestå av böcker som ”Tropismer”, ”Planetariet” och ”Hörde du?”
Numera är det sällan eller aldrig hon nämns i våra trakter. Själv har jag inte läst något sedan 1984, då den självbiografiska barndomsskildringen ”Innan bilden bleknat” utkom på svenska i CG Bjurström översättning.
Minns att jag uppskattade den fragmentariska stilen och sättet att återge det förflutna i form av korta ögonblick, men egentligen är det bara den svenska titeln som har fastnat. På franska heter den kort och gott ”Enfance”.
Bokens svenska namn röjer möjligen en sentimentalitet som originalet verkar hålla stånd mot. Men anspelningen på minnets ändlighet och borttynande kan alla som ögnat i gamla släktalbum känna igen.
Genom åren har jag förknippat den svenska titeln med ett fotografi som jag tog en vinterdag i de tidiga tonåren. Det föreställer en barndomskompis som står lutad mot en garageport i Åby. Han är klädd i blå täckjacka, ljusbruna byxor, slamkrypare, vit mössa med röd tofs och ser koncentrerat in i kameran. Han dog i somras, men den där bråkdelen av en sekund när slutaren öppnades och släppte in en gnutta verklighet lever vidare ännu en tid.
Sören Kierkegaard påstod visserligen att ögonblicket är en reflex av evigheten, men det får nog avskrivas som en överdrift, åtminstone i det här sammanhanget.
Bilden kommer att tyna bort för att slutligen lösas upp, partikel för partikel. Färgerna har också blivit mattare med tiden och längre fram kommer det inte att finnas ett spår av den korta stunden i början av 1960-talet.
Häromdagen köpte jag filosofen Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” – författaren är professor vid Yale och boken har fått stort genomslag i USA. Det är en existentialistisk betraktelse över friheten och livets ändlighet. I förordet förklarar han att evigt liv inte är liv i någon betydelsefull mening, då livet kräver att det upprätthålls, att man gör något. En liknande uppmaning tycks outtalat rymmas i den svenska titeln på Nathalie Sarrautes bok – handla innan bilden bleknat.