Som ung fruktade man medelåldern. Livet skulle bli så mycket tråkigare. Framför allt skulle musikintresset ta en ny kurs. Från pop och rock till dragspel. Det var ingenting som man själv kunde påverka.
Man visste ju att alla över 50 enbart lyssnade på "Avestaforsens brus" med Calle Jularbo.
Det var en hemsk och skrämmande tanke eftersom man älskade The Who och Led Zeppelin och absolut inte ville byta ut det mot gubbar i knätofs som stod tänjde i pipiga handklaver.
Och nu är man där.
Vid medelåldern alltså.
Tack och lov utan minsta lust efter att få börja digga dragspel.
Tvärtom, det är ungdomens musik som gäller än i dag och när jag oplanerat – ingenting jag gör är planerat – rör mig mellan scenerna på Bråvalla slås jag med jämna mellanrum av tanken på hur vansinnigt kul det är att vara här. Man borde, med ålderns rätt, vara en grinig gubbe som går och knotar över att det är för mycket folk, för många ungdomar, för långt att gå, för högljudd musik och för konstiga artister som man aldrig hört talas om mitt i floran av "riktiga" rockband med gitarrer och sådant.
Det känns trösterikt att man även i medelåldern kan ha något sånär öppna sinnen i behåll och tycka att det är superhäftigt att, exempelvis, kunna rusa direkt från Rebecca & Fiona på Sensation-scenen bort till den stora Panorama-scenen och sedan villigt låta sig manglas av den oerhört effektfulla ljus- och ljudkavalkaden som Sveriges bästa metalband In Flames bara vräker över oss på plats framför scenen. Och sedan, efter det, omedelbart börjar blicka framåt mot nästa dags spelningar med Wu-Tang Clan och Refused.
Det fanns alltså ingen större anledning till oro i ungdomsåren. Man fick behålla sin egen musik som vuxen och även om Bråvalla till största delen är de ungas festival, så stöter man på rätt många jämnåriga i publikhavet där tunna och gråstänkta frisyrer smakfullt matchar svarta T-tröjor med Sabaton-tryck.
Man blir således aldrig för gammal för Bråvalla.
Eftersom festivalen ska återkomma i åtminstone tio år framåt, känns det också både rätt och naturligt att man även som pensionär kan lulla runt mellan scenerna och omsorgsfullt pricka för i spelschemat för att hinna med så mycket som möjligt under de laddade dagarna.
Calle Jularbo får väl vänta på sin tur, antar jag. Det är kanske i ålderdomen dragspelsmusiken angriper en istället? Eller också får tiden ha sin gång och öppnar vägen för både Mapei och Faith No More på ålderdomshemmet. Men än återstår mycket av årets Bråvalla Festival.