Nu sitter du där och undrar vad är det för slags musik han ska ta upp. I ärlighetens namn så vet jag inte det själv. Det får tiden och artisterna utvisa. Den enda röda tråden är att skivorna ska vara relativt färska. Så nej, inga djupdykningar i dammiga skivbackar eller nostalgiska tillbakablickar till musiken som spelades på Palace nedervåning. Det finns det andra som kan skildra på ett betydligt bättre sätt än jag.
Nej tanken är istället att det ska lyftas fram album som på ett eller annat sätt utmärker sig. Musik som är så fantastiskt bra att det bara måste lyssnas på. Musik som är så fantastiskt dålig att ni måste hålla er borta (jag tar den smällen för er skull). Musik som vi bara måste prata om. Någon gång kanske du håller med mig, andra gånger kanske du tycker jag är helt dum i huvudet, och det är helt okej. Musik har den egenskapen.
Det var en liten programförklaring om vad som komma skall, så vad har vi då att ta upp den här veckan? Jag skrev att det inte skulle bli några backspeglar i mina krönikor (första lögnen kom tidigt), men vi måste ta avstamp i februari 1989, då släpptes ett album som döptes till ”…och stora havet” från en debuterande artist vid namn Jakob Hellman. Du kan säkert historien vid det här laget. Ett album som exploderade, blev stilbildande, avgudat och som fick en rättmätig uppföljare…32 år senare. Så den stora frågan är då, var ”Äntligen Borta” värd all den väntan? Svaret kan inte bli någonting annat än ett unisont rungande njaaae.
För visst känns mycket igen, den unika rösten, förmågan att snickra ihop briljanta finurliga textrader, rader som med åren blivit mörkare, mer allvarsamma utan att bli för tunga eller dystra. Det finns gott om russin att plocka ur den Hellmanska kakan. Låtar som "Trettiofem" (en av hans bästa någonsin) och "Jag Kan Inte Säga Hejdå Till Dig" (tårar i ögonen varje lyssning) hade jag kunnat vänta 32 år till för bara få höra en gång, för att nämna några. Oavsett om man gillade Hellmans debut eller inte så är det här en skiva som står sig väldigt bra i samtiden.
Nu ska vi snacka lite Bee-Gees (men va fan nu ljuger han igen), nej nej lugn nu. Om vi bortser från de överdimensionerade skjortsnibbarna och byxben som kan extraknäcka som tvåmanstält och istället fokuserar på musiken. Vi skalar bort och tvättar av allt smink och glitter. Vi sköljer ur pomadan och hårsprayen. Kvar finns en låtskatt som få kan mäta sig med. Så varför tar vi då upp discokungarna i detta forum? Jo det ska jag berätta, Barry Gibb, den enda numera levande brodern ur Bee-Gees har släppt en platta. Han har teamat upp med en rad andra artister för att göra nytolkningar av sina gamla verk.
Det hade kunnat bli ett mediokert avsnitt av Så Mycket Bättre, men slutresultatet blir smått briljant. ”Greenfields: The Gibb Brothers´ Songbook (vol1)” är lika hypnotisk som förförisk. Låtar som tidigare fått dansgolv att explodera får numera fungera som en fleecefilt att stoppa om sig med. Det är i detta avskalade format man först förstår att Bee-Gees var fantastiska textförfattare. Okej okej så skadar det ju såklart inte att Mr Gibb gästas av kompisar som Dolly Parton, Alison Krauss och Jason Isbell. Känner du dig fortfarande tveksam? Ok, det köper jag. Men du gör såhär. Så fort du läst klart de här raderna. Klicka in dig på ”Words Of A Fool” och höj volymen. Varsågod.
Det var allt. Har jag missat nåt? Hör gärna av dig.