Mutanter med både muskler och hjärna

De goda är goda, och de onda är onda. Superhjältefilmer brukar vara väldigt enkla i grunden. Men X-Men tillåts vara komplicerade, tycker Håkan Pettersson.

Krönika2014-05-02 19:24
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sommarpremiärernas säsong är här. Något generaliserat så innebär det en lång rad med stora, dyra och strömlinjeformade Hollywoodfilmer. Helst säkra kort. Gärna nyinspelningar och uppföljare.

En ny "Spider-Man" har precis haft premiär och nya "Transformers", "Godzilla", "Apornas planet", "Expendables", draktränare och ninjasköldpaddor står på tur. Inget fel i det. Flera av de här filmerna kan säkert vara underhållande, men de är inte filmer som verkar inbjuda till analys och diskussion.

En film som sticker ut är "X-Men: Days of Future Past" (premiär 23 maj). Den är också en stor och dyr uppföljare, men den har potential att vara mycket mer än så.

Bryan Singers första X-Men-film hade premiär år 2000. Det går att argumentera för att han därmed startade den pågående vågen av superhjältefilmer. "X-Men" och "X-Men 2" (även den regisserad av Singer) tillhör genrens toppskikt. De innehåller action och häftiga krafter och karaktärer i trikåer, men de har även djup och saker att säga.

Superhjältefilmer brukar ha enkla världsbilder. De goda kommer alltid att vara goda. Som värst kan de drabbas av en stunds tvivel eller ta sig ett glas. X-Men tillåts vara komplicerade.

Mutanternas utsatthet är en allegori över verklighetens etniska motsättningar och rädslor. Väldigt lite är svart eller vitt och vanliga människor framstår ofta som de verkligt läskiga typerna. Magneto, ”skurken”, kämpar för samma sak som hjältarna men med andra metoder. Han är stundtals lättare att sympatisera med. Singers X-Men-filmer har både muskler och hjärna.

Ytterligare en uppföljare, en föregångare och två spin off-filmer gjordes av andra regissörer. Kvaliteten varierade - föregångaren är bäst - men ingen har nått Singers klass. Glädjande nog har serien aldrig startats om, aldrig utsatts för tveksamma nytolkningar som Spider-Man och Hulken. Och det är delvis det som gör "Days of Future Past" så intressant.

När Singer nu återvänder till regissörsstolen så gör han det till en filmmytologi som frodats i 14 år. Den rymmer flera tidsepoker och karaktärer som varit både unga och gamla. Vissa har förändrats, andra har dött. Att döma av de trailers som släppts så utnyttjar han detta, i en film som utspelar sig i flera sammanlänkade tidsepoker samtidigt. Där framtidens karaktärer måste förhindra sina misstag i dåtid.

Det kan bli rörigt, som serietidningen ofta blev, men det kan också bli en av årets bästa actionfilmer. Med Singer vid rodret tror jag på det sistnämnda. Den kommer definitivt att vara värd att diskutera.