Peter Handke väckte nog en lika stor, men annorlunda förvåning. Förra årets pris kunde tolkas som ett prov på sällsynt aningslöshet, rent självskadebeteende eller någon form av obstruktion mot de krav som Nobelstiftelsen ställt när Svenska Akademien krisade som värst.
Valet av Louise Glück överraskade också, men beskedet följdes mer av en häpen och lite frågande tystnad. Om man bortser från en handfull entusiastiska lyrikläsare tycktes få ens ha hört talas om henne – jag var en av dem. Detta trots att hon belönades med Tranströmerpriset så sent som i våras. I hemlandet USA är hon hyllad sedan decennier och har mottagit både Pulitzerpriset och National Book Award.
Okunskapen säger förmodligen något om lyrikens ställning idag och att den är föremål för en distansering som minimerar alla eventuella smittrisker. Samtidigt är en av poängerna med litterära priser, att ljuset plötsligt faller över ett författarskap som av en eller annan anledning passerat utan att göra något väsen kring sig. Så var det med namn som Isaac Bashevis Singer och Vicente Aleixandre för att nämna tidigare pristagare.
I förra veckan köpte jag Louise Glücks genombrottsverk,”Vild iris” från 1992, som översatts av Jonas Brun. Många har påpekat den skenbara enkelheten i hennes texter, men också hur innebörden i en rad snabbt kan skifta betydelse. Min och Louise Glücks bekantskap är ny, vilket påkallar försiktighet, men det omedelbara intrycket är att texterna vidgar sig åt alla möjliga håll. Dikterna beskriver växtligheten i en trädgård, men konkreta iakttagelser har rottrådar som går djupt ner i den existensiella och mytologiska myllan.
”Onåbara fader: när vi först drevs ut
ur paradiset skapade du
en kopia, en plats på sätt och vis olik paradiset. Den skapades för att lära oss en läxa.”
Ordvalet är enkelt och åtkomligt, men spänningen uppstår genom något gäckande i tonfallet som tycks röra sig mellan ironi och naiv bokstavlighet.
Att tilldela Louise Glück årets Nobelpris har såvitt jag vet inte väckt några kontroverser och det har varit skönt att slippa efter de senaste årens slitningar. Att dessutom läsa henne när virusspridningen tar ny fart och larmet från det amerikanska presidentvalet fortfarande ringer i öronen, påminner om känslan att stiga in i ett tyst rum och stänga dörren efter sig. Bara för att återhämta sig en stund.