Rejmyre förvandlas för 16:e gången till "Röjmyre".
Det är ett fantastiskt ideellt arbete Rejmyre Musikförening och alla volontärer gör i de norra delarna av de östgötska skogarna. Att Alice Cooper för några år sedan tyckte det var så trevligt i byn att han valde att stanna ett extra dygn med sin familj, säger inte allt, men en hel del.
Den ständiga frågan på Skogsröjet är valet mellan festen och musiken. I år ska jag jobba och liveköra tre dagar, kvällar och nätter på NT.se, men det har inte alltid varit så.
När jag i ett mer privat sammanhang gästat "Röjet", så har det hänt att en viktig diskussion, som jag inte minns mycket av dagen efter, gjort att jag missat bandet jag längtat efter med en timme eller två.
De bästa upplagorna har förstås varit när balansen mellan musik och partyhatt funnit varandra i skön symbios.
Tillbaka till arbetsläge.
Hur står sig årets uppställning av band jämfört med tidigare år? Helt okej, skulle jag säga. Även om det skulle vara roligt att få se och lyssna på favoriter från förr, som inte varit i "Röjmyre" tidigare istället för att samma band hela tiden kommer tillbaka med några års mellanrum.
Saxon med sångaren Biff Byford kommer tillbaka till Skogsröjet i år.
Fullt ös i publikhavet, ett tidigare år, när Saxon var i "Röjmyre".
Är det superhett med Saxon som huvudakt igen? Det blir säkerligen bra drag och en helig stund för många, men Skogsröjet handlar knappast om nytänk. Det är oftast rutinerade band det handlar om, där många har sin storhetstid bakom sig. I en del fall väldigt långt bakom sig. Att äntra en festival med hyfsat låga förväntningar har också sin charm och ger oftast mer tillbaka, än det omvända tankesättet.
Återbruk och återanvändning ligger i tiden och "Röjets" (o)frivilliga miljötänk, kan ibland ge upphov till oväntad gåshud. Så var det med Uriah Heep för några år sedan. Förväntningarna var lika med noll, men så bra de var. Det borde jag ha förstått, med en låtpärla som "Lady in black" är det svårt att misslyckas.
Ingen skulle vara gladare än jag om brittiska Slade gör en kanonspelning. Men är det troligt? Gentlemannen Noddy Holder är 77 år fyllda, vilket i och för sig är tre år yngre än Mick Jagger. Slade bildades 1966 (hette ´N Betweens de första tre åren) och var ett av de första glamrockbanden. De var riktigt stora på 1970-talet, numera är det Ålandskryssningar som gäller, men de verkar lika glada ändå.
Legendariskt snyggt skivomslag av Sweet och deras "Off the record" som släpptes 1977. Tyvärr har Sweet ställt in spelningen på Skogsröjet på grund av sjukdom.
Som tioåring bestod min skivsamling av Kiss "Love Gun" och Sweet "Off the record". Det gällde att välja sida. Jag sa Kiss, för att de var häftigare med allt smink och de hårdaste i klassen tyckte så. Men oj vad jag spelade sönder skivan med Sweet. Lyssna gärna på "Lost Angels". Tyvärr har Sweet ställt in spelningen på Skogsröjet i sista stund på grund av sjukdom och ersätts av svenska Bonafide.
Danska rockarna D-A-D är det band jag sett klart mest i årets uppställning av Skogsröjet. Ett band i världsklass när de går upp på en scen och som aldrig misslyckas. Battle Beast och Gothard kommer ge mina melodiösa öron allt de vill ha.
Även Airbourne, från Austrailen, har gästat Skogsröjet tidigare och är tillbaka för att bjuda på en show att minnas.
Airbourne, från Australien, bjuder på en show som kan få den mest odansante att vilja röra på kroppen i mystiska rörelser. Bröderna O´Keeffe, Joel och Ryan startade bandet 2001 och det är inte speciellt svårt att dra paralleller till ett annat australiensiskt hårdrocksband grundat av ett brödrapar. Ni får själva gissa vilket?
Hamerfall rockar loss på Skogsröjet igen.
Ju mer jag grottar ner mig i banden, desto bättre känns det. Då har jag ännu inte nämnt Hammerfall och det eviga husbandet Hardcore Superstar.
Vi ses i vimlet, festen och musiken i "Röjmyre".