I slutet av mars dog Anders Ehnmark och under den gångna veckan kom beskedet att också Sven Lindqvist avlidit. Det betyder att två av de gestalter, som satt några av de djupaste spåren i den svenska litterära offentligheten från 1960-talet och framåt är borta.
För egen del kom Anders Ehnmarks böcker om Niccòlo Macchiavelli (”Maktens hemligheter”) och Alexis de Tocqueville (”Slottet”) att spela stor roll när de utkom 1986 och 1990. Jag hade läst honom tidigare, men sättet att utmejsla skillnaden mellan befrielse och frihet angav siktdjupet i hans författarskap.
När det gäller Sven Lindqvist så hörde ” Myten om Wu Tao- tzu” och ”Slagskuggan” till de litterära bekantskaperna under tonåren, men kontakten gick förlorad och diskussionerna kring böcker som ”Gräv där du står” och ”Gift mans dagbok” följde jag på distans.
Annat kändes förmodligen viktigare, men vad det var är glömt sedan länge och jag kan bara konstatera att Sven Lindqvists förmåga att hitta sociala och existentiella nervpunkter var oöverträffad. Den förstnämnda gav upphov till en folkrörelse och dagboken utkom nästan tre decennier innan Karl Ove Knausgård slog sig ner framför datorn för att skriva ”Min kamp”.
Olle Svenning berör i ett minnesord (Aftonbladet 13/5) den här förmågan att se rakt igenom samtiden och blicka framåt. Han återger ett möte mellan Tage Erlander och ett gäng radikala författare. Det inträffade på Harpsund hösten 1967 och Sven Lindqvist fick statsministern att hicka till när han förklarade att utvecklingen i världen gick mot en ny fascism och aggressiv rasism. Det går att förstå Tage Erlanders förvåning, då allt tycktes gå i motsatt riktning. Det fanns en framtidsoptimism som gjorde gällande att fördomarna och orättvisorna hörde till det förgångna. Att de var på väg bort och så gott som ingen kunde föreställa sig en återkomst för de högerextrema stämningar som råder på olika håll idag.
Men Sven Lindqvist förstod att historien inte är en fråga om enkla klädbyten och i ”Utrota varenda jävel” från 1992 ville han visa hur Förintelsen föregicks av den europeiska kolonialismen och ideologiska anspråk på vit överhöghet. Reaktionerna blev kraftiga och han beskylldes för att vilja relativisera de grymheter som drabbade judarna under nazismen, men i själva verket varnade han bara för ett belastat arv och hur tunn den civilisatoriska fernissan ofta visat sig vara.
Anders Ehnmark och Sven Lindqvist är döda - båda blev 87 år gamla. Men böckerna lever och när man blickar ut över dagens politiska verklighet framstår deras verk som angelägnare än någonsin.