Alla kan spela cittra efter en kväll

Cittra, är inte det mest för tanter? Eller för de där Cittronilerna med Ragnar Dahlberg?
Numera kan även jag räknas in i den cittraspelande skaran. Efter en prova-på-kväll hos Kulturföreningen Grå Husets Cittraspelare.
Jag hade egentligen inga förväntningar på hur det skulle bli. Det var helt enkelt svårt att föreställa sig en cittrakväll, eftersom jag aldrig hade testat tidigare och helt saknade relation till företeelsen. Dessutom är mitt musikaliska självförtroende sviktande.
Men kvällens spellärare och ciceron i cittrans historia övertygar direkt om att instrumentet är något för alla. Även för mig. Inger Lilja förklarar lugnt och pedagogiskt hur lätt det är att spela.
-Bara ni håller er inom rätt ackord låter det någorlunda rätt, säger hon.
En kartongbit med tydliga C, G, D och andra bokstäver markerar ackorden. Enklare kan det knappast bli. Först går tummen uppåt med ett ordentligt tag i bassträngen. Sedan vandrar pekfingret neråt över strängarna i samma ackord.
Inger Lilja kallar det bom-fjutt, bom-fjutt, bom-fjutt och säger det taktfast i början.
 Sjunga och spela
Men det är inte nog med att hålla reda på strängarna, ackorden och fingrarna. Vi ska sjunga till också.
Den första låten går an. "Tycker du om mig, ja, det gör jag" trallar alla glatt. Det är bara två ackord. Då fungerar bytena okej. Ackorden är tack och lov utskrivna ovanför texterna i sånghäftet. Men det blir knivigare när vi avancerar till sånger med fler ackord. Då blir jag helt inne i spelandet och sjungandet.
Det är då det släpper. När det blir barnkalasskoj, så där så att det känns i hela magen.
Jag sjunger för full hals utan att bry mig om hur det låter.
-Man behöver inte vara särskilt musikalisk. Det är en fördel om ni inte är det, säger Inger Lilja.
 Ett plektrum används
Det låter med andra ord inte helt bra när vi sätter igång. Inger Lilja har ett plektrum för att överrösta våra trevande försök. Och hon låter inte någon annan spela med plektrum.
-Det skulle inte ni vilja att ni fick ha heller, försäkrar Inger Lilja.
Mitt i all trevlighet och spelglädje droppar hon ibland någon av sina salta kommentarer. Det finns inte en tillstymmelse till fjäsk, inte ett försök att försköna verkligheten. Det är uppfriskande.
Och den slitna klyschan att alla kan spela stämmer faktiskt. Det är bara att resultatet inte alltid klingar rent. Men vad gör väl det?
När en medspelare drabbats av blåsor både på pek- och långfingret får hon låna en avbruten tändsticka att spela med, inte ett plektrum.
 Cittra sedan barnsben
Inger Liljas musikintresse har djupa rötter.
-Jag har spelat cittra i folkmusiksammanhang ända sedan jag var barn, berättar hon.
Trots det lär hon inte ut cittra främst för musikens skull. Hon spelar hellre fiol när hon får välja själv. Det är den sociala aspekten som driver.
För snart tio år sedan efterlyste Inger Lilja och de andra entusiasterna i Kulturföreningen Grå Husets Cittraspelare cittror och intresserade användare.
-Om det kommer åtta svar kan vi ha en kurs, tänkte vi. Men det kom över 50 personer på vårt upprop, berättar Inger Lilja.
På den vägen är det.
Varje vecka kommer det kursdeltagare till studiecirklarna. Det finns fem grupper med runt 15 personer i varje. Grupperna samlas i Grå Huset fem gånger per termin.
-Cittraspelandet fyller så stor social funktion för dem som kommer hit. Då kan man inte bara lägga av. Det ger så otroligt mycket! utbrister Inger Lilja.
-Det är bara någon gång i månaden de träffas här. Det är väldigt viktigt för dem som är med.
De vana cittraspelarna lämnar spår i lokalen. Det finns bilder på hattprydda damer som har konsert. Flera gamla cittramodeller står uppställda på ett bord i ena hörnet.
 Förkunskaper behövs ej
Liksom för prova-på-kvällarna krävs det inga musikaliska förkunskaper för att komma med i grupperna.
-Här kan alla vara och här kan de spela. Det kan vara folk som aldrig har spelat förut, säger Inger Lilja.
Hon försöker förklara skillnaden mellan en traditionell kör och cittraspel kombinerat med allsång.
-I en kör sjunger man fint och vackert. Här behöver man inte lyssna på varandra. Det är två saker samtidigt hela tiden, man tänker inte så mycket då. Man bara gör.
Den befriande känslan når fram till oss nybörjare direkt. Vi sjunger av hjärtats lust oavsett talang. Det går inte att hinna fundera på om rösten är på väg att spricka eller om det skulle låta falskt. Det är fullt sjå att ha koll på takten, bom-fjuttarna, texten och ackordbytena. Dessutom är låturvalet skönt opretentiöst. Det går inte att låta bli att klämma i när Bullfest, Pärleporten och Svinsta skär finns på repertoaren.