- Jag tror alla har en låda på vinden, där man förvarar sådant som man inte vill ska komma fram, säger Anna Berglind.
Då har det gått några minuter sedan hon lämnade arbetsdagen på Campus Norrköping - där hon undervisar i hur man gestaltar utställningar - bakom sig för att slå sig ned på ett närbeläget kafé och tala om sin egen kommande utställning.
Den heter Mörkertal och öppnar i dag på Centrum för Fotografi (CFF) i Stockholm. Lådan som Anna Berglind talar om kan förstås både bokstavligt och bildligt, både som det undanstoppade och det förträngda. Faktum är att hela utställningen är när vi träffas, en vecka innan öppnandet, nerpackad i en annan låda: Anna Berglinds dator. Hon slår på den och visar några bilder samtidigt som hon berättar om utställningen.
- De här bilderna kommer från ett övergivet mentalsjukhus. Jag vill inte berätta vilket det är. Men vi tog oss in där och fotograferade. Det fanns en laddning på platsen, och jag har personlig koppling till historien där, säger hon.
Sedan säger hon att hon inte vet hur mycket den personliga historien ska träda fram för att inte skymma den allmängiltiga: hur vi såg på och behandlade psykiskt sjuka i Sverige förr, och hur vi fortfarande gör det än
i dag. Och hur vi vill skjuta undan, helst glömma, det som är obehagligt, skambelagt och skuldfyllt.
- Jag vill lyfta upp den historien i ljuset, i galleriets vita kub, säger hon och berättar att det är roligt att får ställa ut på Centrum för Fotografi fast hon inte är fotografi.
Anna Berglind, som själv säger att hon inte ställer ut så ofta, gör mer installationer. Hon använder sig av avbildningar som fotografier eller film, men kanske är det mer rätt att säga att hon gör ett slags scenografier eller rumsliga gestaltningar där hon även använder ljud och ljus.
Och mörker.
Första gången jag såg Anna Berglinds konst var det i ett bergrum under Skeppsholmen - senare uppsnyggat av Östasiatiska Museet för att visa kinesiska terrakottasoldater - där hon i till stora delar mörklagd utställning också berättade en personlig historia.
Också i Mörkertal använder hon vattenbegjutna bilder, och de installationer hon visade på Visualiseringscentret sistlidna kulturnatt. Arbetet med den här utställningen har tagit två år. Och på vägen fann hon den där lådan. Att berätta om en utställning utan att kunna visa mer än tre fyra beståndsdelar eller att berätta vad den bottnar i blir abstrakt och därmed svårt att ta till sig.
- I den där lådan fanns brev som visade att jag verkligen älskade min bror som hamnade på denna plats som jag långt senare, när den var nedlagd och övergiven, besökte med mina barn. I dag står byggnaden som en ruin över de människor som bodde där. Och som ett minne av hur vi i Sverige länge såg på människor med psykisk sjukdom.