Annorlunda Anders i Space Age Baby Jane
I dagarna kommer Borlänges Space Age Baby Janes nya platta The electric love parade. NT nöje har träffat sångaren Anders Ljung.
-Jag är minst exhibitionistisk av alla! Fast jag kan förstå att folk tror att jag är en exhibitionist för att jag ser ut som jag gör. Och, det vore enklare för bolaget om jag vore det. Men det är jag inte. Däremot har jag ett intresse för stil, utbrister Anders som svar på frågan om han är exhibitionist.
Han rätar på sig i stolen så att kavajen sitter rätt, för colalighten mot munnen och fuktar strupen. För sex år sen var det hype kring bandet Space Age Baby Jane. Då släppte de singeln Earthless. Två år senare kom debutalbumet Electric light parade med Niclas Frisk som producent.
-Den plattan hade en annan style, var mer rockig och blev ett bokslut av mitt tonårsjag, 17 till 27 år. Dessutom spelades den in på tio dagar. Den här däremot tog tio år att spela in, ha ha, nej, det var på skoj, men den här har jag och min nya producent jobbat med i två år, säger Anders, som numera ensam utgör Space Age Baby Jane.
<br><span class=MR>Färdigsnickrat</span>
Anledningen till att det tog sån tid med The electric love parade beror, enligt Anders, på att det har varit viktigt att hitta rätt känsla. Det har inneburit vissa vilopauser för att få perspektiv på det hela och för att undvika att hamna i sitsen där musiken pressas fram. Nu, när allt är färdigsnickrat känner Anders sig nöjd. Han tycker att nya plattan är mer personlig än den förra.
-Den har ett skörare uttryck. Den är glammigare, lortigare och ja, skitigare. Som en kampsång fast med ett feminint uttryck, beskriver han.
Även den här gången sjunger han på engelska.
Är det kanske för att lättare slå utomlands?
-Jag hoppas jättemycket på att det internationella planet, säger han först och skrattar.
-Men att jag sjunger på engelska beror nog mest på att jag har en fruktansvärd dalmasdialekt som inte går att dölja när jag sjunger på svenska.
Anders Ljung kommer från en fotbollssläkt (brorsan spelade i AIK) där fotbollen står i centrum. Vad sladdbarnet Anders pysslat med har däremot ingen riktigt haft koll på. Anders skrattar till.
-Nej, nu vet de nog vad jag håller på med, men annars har jag alltid varit det bortskämda sladdbarnet som fått fri uppfostran utan pekpinnar. Till exempel tyckte jag att rock var fränt och började spela musik, berättar han och får en allvarligare uppsyn.
-Jag vill inte tillskriva mig själv en konstnärlig sida, men jag är annorlunda. Jag kollade hellre upp i himlen än in i garaget liksom.
<br><span class=MR>Annorlunda Anders blev till</span>
Annorlunda Anders blev, till skillnad från många andra icke vanliga människor, tidigt vän med sitt utanförskap. Han insåg att det inte var någon idé att försöka anpassa sig, för det går ju inte alls. I stället kände han sig stolt och glad över sin alienation och kunde njuta av det.
-Jag är nog väldigt gay. Jag har nog känt mig som de som kommer på att de är gay, förklarar han och informerar i nästa andetag att han inte är homosexuell utan att det bara är känslan han kan identifiera sig med.
<br><span class=MR>Vill inte ha barn</span>
Detsamma känner han när det kommer till att bilda familj. Frågar man Anders hur gammal han är svarar han först att han är för ung för att hålla på med det här. Sen säger han att han är en bit över trettio. Inte för ung för att bilda familj, men gay när det kommer till kärnfamiljen. Ett spänt leende far över hans läppar.
-Jag vill aldrig ha barn. Jag vill inte klanka ner på dem som skaffar familj, men jag tycker själv att det är ego att skaffa barn.
Inte heller i musikbranschen känner Anders sig hemma. Han umgås inte med musiker och går hellre på fotboll än på konserter. Och trots att han har rockhistorien hemma i skivsamlingen aktar han sig för att influeras av andra musiker. Bäst trivs han med att röra sig anonymt bland massorna och bara betrakta människor. Det är där han hämtar inspiration.
<br><span class=MR>Gillar inte uppmärksamhet</span>
-Men jag är social och tycker om att träffa människor, betonar han och utvecklar resonemanget med att säga att för att hitta uttrycket måste man göra så många andra saker som möjligt. Det går inte att bara umgås med musiker. Hur skulle det då se ut? resonerar han.
Hans händer med stora silverringar som pryder sex fingrar vilar i knät. De svartmålade ögonen och det korpsvarta håret utgör skarpa kontraster till den bleka hyn. Under stundom spricker den hårda masken upp i ett snett leende. Men mestadels är minen allvarlig. Det märks att han inte tycker om uppmärksamheten.
-Men på scen är det annorlunda. Då är jag som en teaterapa, säger han, och jag måste erkänna att jag har något svårt att se det.
Så jobbar vi med nyheter