Åter tid för Ivar Lo-Johansson?
Godnatt, jord, Analfabeten och Gårdfarihandlaren är de tre böcker ur hans stora produktion, som Bonniers med säker intuition satsat på. I dem kan man med obruten kontinuitet följa statarungens väg genom barna- och ungdomsår.
Med hisnande klarhet står det klart för en, att just de här böckerna och några till blev tändgnistan till den urladdning, som kastade ett helt samhällssystem över ända; det där baroner och andra jordägare använde statare och torpare som trälar, blundade för lungsoten och vägglössen som bemäktigade sig statarrucklena och med bibehållen sinnesfrid lämpade av sitt uttjänta mänskomaterial på fattighuset. Jag minns tydligt den dag på 40-talet då min läshungriga mamma kom hem med Godnatt, jord från lånebiblioteket. Boken kom ut 1933.
Jag tjuvläste den, som jag gjorde med nästan allt läsbart som kom i min väg. Elva år var jag den gången och likafullt minns jag än det intryck berättelsen om skolpojkarna Mikael Bister och Ture i Dundret gjorde på mig och hur jag grät i ilska över den förnedring som lärarinna, vuxna och barnungar öste över geniet Ture.
Mikael Bister är Ivar Lo-Johanssons berättarröst. Han är också hans alter ego.
Genom denne egocentrerade pojkvaskers iakttagelser framträder en hel epok.
Den ömhet som Ivar Lo-Johansson ofta påstås uppvisa i förhållande till sina människor ser man här bara glimtvisa spår av.
Istället finns där en ilska mot den kuvade konservatism med vilken statarna, med få undantag, klamrar sig fast i sina öden.
Ödmjuka intill idioti står de där med sin förnöjsamhet och sin tro att deras lott är oruckbar. En dröm när de alla: Att en dag sitta på egna torp.
När egnahemsvindarna blåser genom Sverige är statarna den grupp de lättast får fatt i.
Också den virveldansen slutar ofta med armod, när räntor och amorteringar inte kan klaras och Bolaget säljer egnahemmen på exekutiv auktion till nästa och till nästa våghalsare.
Att nu, efter sextio år, återknyta kontakten med Godnatt jord är en stark och egendomlig upplevelse.
Med en kraft långt våldsammare än den som en gång ruskade om elvaåringen når Ivar Lo-Johansson in i mig.
Hans människor lever. I sina fattiga paltor kommer de emot mig och tvingar mig till delaktighet i sin tid och sina liv. Och först nu förstår jag den sönderslitande sprängverkan Ivar Lo åstadkom, då för länge sedan.
Den beror inte på agitatorisk skicklighet.
Den bygger på en skarp blick som förmår levandegöra genom att återge yttre och inre skeenden, miljön i hela sin skröplighet omgärdad av brännande sol över åkerhelvetena och oktobers skoningslösa regn, då flyttlassen rullar mellan gårdarna.
Och nära intill väntar storskogen, tonåringen Mikaels heta älskarinna bärande på all livets ljuvlighet.
Analfabeten tar vid där Godnatt, jord slutar.
Titeln syftar på Ivar Los milde far som aldrig lärde sig skriva och som först sedan hans skrivkunnige Ivar rymt hemifrån hjälpligt lärde sig stava igenom en text.
Den förnedring på det inre planet fadern fick utstå för sin analfabetism skildras nyktert utan sentimentalitet. Likväl står kring denne far, med bröstet täckt av ett skägg som profeternas, ett lyriskt skimmer.
När han sent i livet blir egnahemmare på låntyngd torva tar han nattliga nappatag under stjärnehimlen på den mosse som är hans hemliga förhoppning. Med spade förvandlar han vildmarken till åker istället för att hänge sig åt den förtvivlan som driver honom dit.
När första skörden från denna jungfruliga åker körs in ser Ivar Lo-Johansson för enda gången sina föräldrar i tät förening. Glädjegråten länkar samman dem.
Herregud så nära man kommer dem alla statare och andra!
Och hur man avskyr moderns hat mot gamlingen som blir deras inhysning sedan han frälst dem med pengar.
Närmre raseriet är Ivar Lo-Johansson aldrig än när han beskriver samme gamlings tvångsintagning på ålderdomshemmet och hur han där bryts ner till ingen.
Uppsluppnast av de nu nyutgivna Ivar Lo-Johansson-volymerna är Gårdfarihandlaren.
Där får man beledsaga 18-årige Ivar på hans tragi-komiska cykelresa från Sörmland till Lappland som handelsman.
Sitt blygsamma sortiment medför han i en unicabox och det kommer att ta veckor innan han vågar sig på att försöka sälja det.
Rent dråplig blir berättelsen om denne självöverskattande yngling med sina ruvande mindervärdeskomplex innanför de yviga gesterna, när den beskriver hur han hamnar på ett annat ålderdomshem än det skrämmande i Analfabeten.
Här kliver han in i tron att det är en skola och att han skall kunna förföra en vacker lärarinna. Istället möts han av nytra sängliggande eller omkringstultande gummor som gör affärer med honom och slutligen övertalar honom att ligga över hos dem och skydda dem mot en mördare som går lös.
Ovanpå alltihop kniper polisen honom som misstänkt för just det mord som skrämt upp gummorna.
Det förhöret hör hemma i den högre komiska skolan.
Det gör också den festliga upplösningen på romanen där gossen Ivars idol, vägarnas frie vandrare Johan Kvast, visar sig ha sjunkit ända därhän att han blivit bofast per egnahemslån och fogat ännu ett idiotiskt torpnamn till alla övriga, nämligen Idyllevik.
Så kom inte och säg att Ivar Lo inte är rolig!
Kvarblivande ur Gårdfarihandlaren är emellertid något annat: Kärleken till fadern och vänskapen med den gamle handelsman som tar sig an den utsvultne yngligen som en son i den lappländska ödemarken.
Jag blir alldeles upprörd när jag i texterna kring hundraårsminnet av Ivar Lo:s födelse den 23 februari i år läser att han inte ens finns med bland de 200 mest utlånade författarna vid svenska bibliotek.
Är det inte dags att göra något åt det?
För här har vi att göra med en berättare vars rundmålning flödar av liv och närvaro oavsett om det gått femtio eller sjuttio år sedan han gjorde den.
Så jobbar vi med nyheter