När allt man tar för givet plötsligt rycks undan kan vad som helst hända. Det är förutsättningen för Siri Hustvedts nya roman Sommaren utan män, där ordet "paus" öppnar de inre dammluckorna och får hjältinnan att börja reflektera över såväl sina egna som hela kvinnosläktets förträngda erfarenheter.
Mia, mindre bemärkt poet, dumpas av sin man efter trettio års äktenskap och bryter ihop till den grad att hon hamnar på psyket.
Som rehabilitering flyr hon från New York till sin barndomsstad i Minnesota för att under en sommar få distans och nå insikt. Här håller hon en poesikurs för en grupp tonåriga tjejer intrasslade i en grym maktkamp, dras in i den unga grannfruns äktenskapliga problem och besöker dagligen den 87-åriga modern och hennes excentriska väninnor på ålderdomshemmet.
Mötet med dessa kvinnor i olika stadier av livet blir en anledning för Hustvedt att dissekera kvinnans psykologi och samhällsroll genom historien och alla åldrar. Och att få briljera med sin bildning och tankeskärpa. Gång på gång bryter essäistiska utläggningar in i prosan, om skillnaden mellan manligt och kvinnligt, upptäckten av klitoris och om Jane Austens gudabenådade romankonst.
Förra romanen Sorgesång med dess alltför psykoanalytiska prägel och övertydliga symbolik fick mig nästan att ge upp Siri Hustvedt. Visst är också Sommaren utan män en berättelse med en hel del intellektuellt gods och somligt känns övermåttan konstruerat, men den här gången har hon bättre lyckats integrera den självanalytiska fäblessen genom poeten Mia, vars tankar snabbt flyger mellan Rilkes Duinoelegier och den fenomenologiska filosofin.
Och samtidigt har hon infört en uppfriskande portion ironi och satiriskt raseri. Det är en spretig historia, något berättaren hanterar med en elegant axelryckning och läsarflörtande metalitterära utvikningar.
"Förtrollningen ligger i känslan och i berättandet", konstaterar Hustvedt i en passage om romanens absoluta frihet - och visst känner jag i alla fall stundtals av den berättandets magi som gjorde författarens tidiga böcker så oemotståndliga.