Bokförlaget Sphinx återutger nu romanen Locus Solus (1914) som bjuder på en vandring kantad av makabra överraskningar.
Några utvalda personer besöker professor Canterels väldiga trädgård som är fylld av spektakulära uppfinningar. Gruppen förevisas sevärdheterna – den ena mer absurd än den andra – och får höra i detalj hur de blev till. Romanen utgörs alltså av en kedja med biberättelser som endast hålls ihop och förs framåt av promenaden genom denna egendomliga park.
Under vandringen avslöjas och avmystifieras olika trolleritrick och spådomssätt, och i parken tronar en diamantformad vattentank i vilken en dansös skapar musik genom sina rörelser. Canterel beskriver allt utförligt, bland annat hur han syresatte vattnet i behållaren så att det skulle gå att andas i, och hur han fick saltvattendjur att leva i sötvatten. De flesta av hans experiment verkar syfta till att försöka övervinna döden. Genom substanserna résurrectine och vitalium återupplivar han skenbart en handfull människor, som då mekaniskt börjar spela upp de starkaste scenerna ur sina liv, gång på gång.
Resultaten av professorns experiment är fascinerande, men det blir snabbt tröttsamt att höra om hur han gick tillväga. Det är för mycket av science fiction och teknikaliteter som inte engagerar och känns för pojkrumsaktiga.
Kristoffer Nohedens förord och översättaren Torsten Ekboms efterskrift sammanfattar Roussels författarskap tragikomiskt. De presenterar en excentrisk författare med storhetsvansinne och dödsskräck, som bara mötte missnöje, fick usel kritik och slutligen tog livet av sig. Raymond Roussels liv tycks ha dominerats av dessa motsättningar. Jag undrar om det inte skulle ha varit mer intressant att läsa om honom som person än hans underliga roman som antyder en obehaglig oförmåga att släppa taget, acceptera nederlaget och att gå vidare.