Bitska tonen kvar i en äldre, mer "korrekt" Bleck

Det feministiska fanzinet Bleck startades 1998 av Linna Johansson som snabbt blev omtalad som "Sveriges argaste feminist" i media. Då var Bleck som fanzines bör vara: liten och tunn, kopierad i svartvitt och slarvigt hophäftad. Nu skriver Linna Johansson ledarkrönikor med feministisk touch i Expressen. Och Bleck trycks i färg på tjockt papper och har således blivit en riktig tidskrift som hamnar i ett lagomfack mellan populärfeministiska Darling och akademiska Bang.
Även innehållsmässigt har Bleck blivit äldre, större och mer strukturerad. I det senaste dubbelnumret, 3-4 2000, har Linna Johansson för första gången låtit andra skribenter medverka, för att hon, som hon själv uttrycker det "har blivit ointressant" och hennes egna, ständigt återkommande perspektiv och analyser till slut lagt sig "som en tomtegröt runt hjärnan". Nu har man alltså även skapat utrymme för åsikter och diskussioner som tidigare inte passat in enligt Blecks stundtals ganska enkelspåriga feministiska synsätt.

Splittringen mellan olika åskådningar och fraktioner inom den feministiska rörelsen ses ofta som en fara för den enade, starka kvinnokampen och blir föremål för infekterade debatter. Bleck har (äntligen) insett att det inte finns en enda riktig feminism utan många olika och öppnar dörren för till exempel postmodernistisk feminism, queerteori och radikalfeminism.
Porrdebatten som följde på Alexa Wolfs dokumentärfilm Shocking Truth är ett exempel på en känslig fråga som delat feministerna i olika läger. Bleck lovar att alla ska få komma till tals i debatten. Först ut är journalisten Petra Meyer som menar att pornografi inte alls är kvinnoförnedrande utan en fråga om tillåten kontra förbjuden sexualitet. Vidare intervjuas Nina Björk, bland annat författare till 90-talsfeministernas bibel Under det rosa täcket, om kvinnan och moderniteten och om varför hon kritiserar framgångsrika kvinnor som Madonna och Amelia Adamo i sin senaste bok Sireners sång.
Queerforskaren Tiina Rosenberg berättar om grunderna i queerteori och om hur heteronormativiteten styr samhället och formar regler för det normala och det onormala medan Petra Östergren vidgar debatten om våld mot kvinnor med att fråga sig hur vi bemöter kvinnors våld mot män. Såväl Lars von Trier, designern Filippa K, David Lynch, Veckorevyn, Britney Spears och tidskriften Salt får sig rejäla doser av feministisk mediekritik. Och KDU:s ordförande Magnus Berntsson ställs mot väggen i en intervju om homoadoption.
Förut handlade Bleck alltid om samma saker, med samma ord. En ilsken, ung upprorsanda och en småtafflig charm var det som på något sätt ändå drev bleckvisionen vidare och framåt. Kvar finns den bitska tonen och den kritiken av manssamhällets kvinnoförtryck. Men nu är Linna Johansson och Bleck etablerade och lierade med offentlighetens feministiska kärntrupp. Plötsligt är Bleck delaktig i en annan debatt som kräver korrekthet, bredd och ansvar på bekostnad av det personliga, alternativa undergroundperspektivet som kanske inte alltid alstrade rationellt genomtänkta åsikter och idéer, men ändå gjorde ordet friare på något sätt.