En snabb och effektiv handuppräckning visade att det var ungefär lika många i publiken som aldrig hade spelat tv-spel och som aldrig hade hört symfoniorkestern förut. Filmkrönikans Orvar Säfström har numera riktat in sig på tv-spel och föreläser internationellt förutom att leda konserter som denna. Han är självironisk, smart och fyndig och skapade en god stämning med sina anekdoter. Ett rungande ja svarade att extranumret var ett måste.
Jag kan bara föreställa mig hur det kändes för dem som har spelat spelen regelbundet, säkert gav det en hel del att för första gången få höra musiken separat. För mig blev det tydligt hur en del tv-spelsmusik framför allt är bruksmusik och måste vara effektiv, för att snabbt få upp pulsen.
Men det finns olikheter. Vissa melodier fastnar som klister medan vissa stycken är lika komplexa som ett "vanliga" symfoniska verk.
Konserten gick från nyare spel till äldre. De första programpunkterna, sviterna från Uncharted 2 och Shadow of the Colossus och medleyt från Sonic the Hedgehog, använde sig av lika, lite ytliga orkestrala knep för att skapa spänning. Pukorna fick arbeta hårt för att det skulle bli energi på kortast möjliga tid. SON höll ribban högt konserten igenom under Charles Hazlewoods ledning och spelade snyggt och stringent.
Musiken till Commodore 64 hade underhållande kast från barockdoftande till asiatiskt till en violinduell. Men musiken från The Legend of Zelda: Ocarina of Time, var definitivt höjdpunkten. Ett varierat bruk av slagverk, en spöklik ocarina som flöjtisten Joanna Falk lärt sig särskilt för denna konsert, och mörka pianoklanger gav musiken en särpräglad stil. Sordinerade trumpeter och chimes var genuint spännande. Spelet Ocarina of Time är kultförklarat, men om spelet är lika bra som musiken är det inte så svårt att förstå.