Så heter en av Gullbergs mest kända sviter. Den finns i boken Kärlek i tjugonde seklet (1933), där också Kyssande vind ingår, ett annat av de skaldestycken Carina Burman använder.
Båda författarna skriver om passionen som slår ner i vardagen.
Men det är inte enbart Gullberg som lämnat avtryck i Carina Burmans berättelse utan till exempel också Selma Lagerlöfs Gösta Berling och Erik Johan Stagnelius Till Förruttnelsen.
Det är med andra ord spännande som en isländsk kenning att dyrka upp hennes text, för hon smyger in de litterära allusionerna utan att störa läsaren med citationstecken eller andra pekpinnar
Och inte nog med det! Gamla slagdängor från 30-talet och framåt virvlar genom texten och gör en alldeles lycklig. "Varför försaka en enda liten stilla flirt, flirten kommer kanske aldrig tillbaka?" sjöng finlandssvenskan Gull-Maj Norin år 1933, så att varenda bokstav i ordet flirt hördes. Samma år chockade Gullberg etablissemanget med sin frispråkiga kärlekslyrik.
Det är härligt att Burman nu sammanför 30-talets markörer om moralisk omvärdering och matchar dem mot vår tid.
Romanen då? Jo, den är också härlig! Det bästa i fiktionsväg jag läst av Burman. Intelligent, smart och vasst iakttagande spinner hon sin intrig.
Tonen gränsar ofta till det uppsluppna. Ändå är allvaret djupt som havet när hon beskriver vad tomheten kan driva en människa till och hur en liten känslig nioåring kan må i den värld han genomskådat men inte förstår.
I centrum står kärleken och erotiken.
Visby är arena och lovsjungs som Roms like. Tre kvinnor och en man från fastlandet och två infödda gutar är aktörer. Deras liv trasslas ihop så det liknar ingenting.
Allt börjar med ett
veckobrev från Östersjöns Rotaryklubb från november 2007. Där meddelas att 33-åriga arkeologen Frida Morell, 36-åriga allmänläkaren Louise Noreen och 48-åriga konstnären Gurli Holm valts in och att presidenten Björn Ulfsson välkomnat dem. Denne är lantbrukarson från Lärbro som svikit sitt ursprung, blivit akademiker och nu är rektor och "ensamstående bildad herre".
Av kvinnorna är Frida utlokaliserad med Riksantikvarieämbetet tillsammans med sin man Christian. Louise är stockholmska, gift med Björns systerson, den synnerligen profane prästen Peter, också han från Lärbro.
Gurli kommer från fucking Finspång och har frivilligt valt Visby, där hon bor med två tonårsdöttrar och brinner inte bara för sin keramiska lera utan också för både kvinnor och män.
Bokens berättare är Frida, Louise, Gurli och Björn. Deras texter varvas med Rotarybrev där information om lite av varje glimtar fram. Låter det stereotypt? Det är det inte. Det är genialiskt och ger en spännande puls åt denna blodfyllda historia om hur passionen slår ner, bryter sönder vardagens mönster, ger ny energi åt de utvalda och utarmar den som inte längre innesluts i kärleken.
En rasande energi är det, som kännetecknar denna roman. Ibland blir man förbannad på småbarnsmammors karriärtörst och vuxnas begapelse i ägodelar.
Samtidigt bjuds man in i den svala kyla som drabbar människan, när hon dräneras på tro, hopp och kärlek och livet blir genomskinligt och omöjligt att leva.
Läs om dem, denna brokiga skara av vuxna och barn som älskar varandra regelrätt tills "Det kommer en vind och går:/och hela din världsbild rasar", som Gullberg uttryckte det i sin pekoralistiska och underbara dikt Kyssande vind. Lika pekoralistisk och lika underbar och dessutom alldeles, alldeles trovärdig är Carina Burmans berättelse om Kärlek i tjugoförsta seklet.