Den självmedvetne sergeanten och charmören Albert går gång efter annan på pumpen när han försöker att lägga an på söta glasmästardottern Sara Videbeck.
Icke en tum viker hon, i stället följer publiken hur han backar och sväljer. Romantikens könsrollsideal pulvriseras av Sara Videbecks eget förslag: mannen och kvinnan som två självständiga parter i ett särboförhållande, som inte nöter ner kärleken.
Vet man något om Det går an så är det att det blev ett rabalder när romanen gavs ut 1839, några få för och de flesta emot Saras (och Almqvists) syn på äktenskapet och erotiken. Den tidens kvinnor läste in manliga önskedrömmar i texten.
Förståelsen var större för romanens bakgrund i hur det patriarkala stånds- och skråsamhället knakade i fogarna. Sergeanten Albert har som icke adlig ingen större chans att avancera till hög officersgrad, särskilt som det är fredstid. Och Sara, familjeföretagets skickligaste medarbetare, får inte fortsätta att driva det när modern, änka, dör. Men det gör hon inte uppror emot.
Nåväl, detta är inte en roman utan ett skådespel. Ångbåten Yngve Frej har just kastat loss från hamnen i Stockholm för en lång dags färd västerut genom Mälaren. Sergeant Albert i Joel Almroths spänstiga gestalt har, med ett raskt skutt upp på scenen, kommit med i sista sekund. Då hör han hur en ung mamsell på fördäck ropar till. Hennes moster har missat avfärden.
Det går icke an för en ung mamsell att resa utan det förkläde en gift moster utgör. Förundrad ser Albert hur mamsellen, spelad av Mala Kyndel, resolut tar av sig bahytten och knyter jungfruns silkessjalett om huvudet. En smidig klassresa nedåt; nu kan hon resa utan att förlora i anständighet. Hans intresse väcks. Sergeanten går till attack.
Regissören Göran Sarring iscensätter Eva Skölds manus vars bevarade 1800-talssvenska ger en stark karaktär av tid och tanke. En grund scen utbreder sig utmed ena långväggen i Gästabudssalen. Längst till höger ser vi båtens reling, längst till vänster väntar sängen. Däremellan en båtbänk på däck, värdshusets lilla bord med två stolar, sovkammarens fåtölj.
Göran Sarring spelar även den stilige och uppmärksamme Berättaren i grå empirkostym. Ursprungsromanen kommer nära samtidigt som förflyttningar i skeende och geografi förklaras effektivt. Smidigt serverar han allehanda förfriskningar som skeppsuppassare och värdshusjungfru.
Det är en fröjd att se Joel Almroth och Mala Kyndel som Albert och Sara. Mala Kyndels Sara kan sätta ner foten och beordra "Sitt!" och stolt berätta om ett stort glasarbete hon genomfört. Vi får en psykologisk förklaring till Saras inställning till män och till äktenskap. Om hon emellanåt inte tittade så kärleksfullt på Albert skulle det vara svårt att förstå hur hans kärlek växer fram.
Joel Almroth spelar ut ett brett register som Albert, vars upprörda innersta tankar växlar med opportunistiska framstötar. Inte får han ge henne några presenter, inte bjuda på mat, inte betala skjutshästarna och inte får han gifta sig med henne. Inte ens kan hon beundra hur han får fart på hästkrafterna. Möjligen att hon uppskattar hans uniform.
Dispyterna till trots är det från början till slut en sommarkomedi med stor charm, som väcker leenden, fniss och varma skratt. Det går an, det går verkligen an.