En ny radikalhöger har vuxit fram i det nya Europa. Folkvalda muslimhetsare i slips och kostym förenas med stöveltrampande milismän i uniform,
på marsch mot en mörknande framtid. I rörelsens periferi, eller kanske dess mitt, sprider en självdubbad norsk riddare, beväpnad med ett halvautomatiskt jaktgevär, död bland unga idealister, alla dessa "kulturmarxister
och självmordshumanister".
Nu är skillnaden stor mellan en röstfiskande populist och en solitär terrorist, men vad som förenar dem är hatet. Den svarta galla som sjuder i blodet. Fiendebilden och krigsretoriken. Vill man förstå den nya radikalhögern kan en startpunkt därför vara att studera dess parias. De som väcker vreden, som tar emot slagen.
I reportageboken De hatade - om radikalhögerns måltavlor besöker Magnus Linton hotade romer i ett alltmer auktoritärt Ungern, pratar med en muslimsk kvinna i niqab som planerar att flytta från Nederländerna innan det nya slöjförbudet träder i kraft, lyssnar på överlevande från helvetet på Utøya. I radikalhögerns världsbild är de typexempel på parasiter, ockupanter och förrädare. Tre kategorier som ska elimineras från den nationella kartan.
Linton låter oss möta människor, men också teorier om högerradikalismen. Mot varandra står, strängt taget, två förklaringsmodeller: en som fokuserar på socioekonomiska faktorer, en annan som rör sig inom det identitetspolitiska fältet. Är främlingsfientligheten symptom på en samhällskris eller ett normaltillstånd? Kan problemet lösas med mindre än att det ekonomiska systemet förändras i grunden? Vilket ansvar har vänstern för den uppkomna situationen?
I ett förord skriver Linton att han hoppas att läsningen "genererar frågor. I bästa fall svåra". Det råder inget tvivel om att han lyckats, och att reportaget dessutom kan vara matnyttigt för den som försöker formulera ett eller annat svar.