Först ut var Jan Guillou med Dandy, som förde läsaren till första världskrigets slut. Sedan kom engelsmannen Ken Follett med Världens vinter som leder fram till 1948 och nu kommer hans landsman Alan Hollinghurst med Främlingens barn som spränger sekelgränsen och når år 2008.
Hollinghurst har, liksom Guillou, kärleken mellan män samt konsten som bärande element. Där Guillou koncentrerade sig på den framvällande nya bildkonsten har Hollinghurst låtit en enda dikt bli sammanbindande kitt mellan decennierna.
Alan Hollinghurst berättarkonst skiljer sig markant från de två övrigas. Den bär en lätthet och elegans och en mild men träffande ironi som beslöjar de personliga tragedierna i hans 1900-talshistoria. Romanen Skönhetens linje blev hans genombrott. Den fick Bookerpriset och blev tv-serie.
Närmast banal förefaller inledningen med 16-åriga Daphne Sawle otåligt väntande i hängmattan en sommardag 1913 på brodern George som hämtar sin Cambridgevän och hemlige älskare, adelsmannen och poeten Cecil Valance vid tåget. Vännen kommer från den överdådiga egendomen Corley Court med trettiofem tjänare till familjen Sawles anspråkslösa Two Acres, där George klätt ut en 15-årig hjälppojke till betjänt.
Innan visiten är slut har Cecil skrivit den långa dikten Two Acres i den förälskade Daphnes autografalbum. Den blir huvudbulten i hans litterära produktion, som avbryts abrupt, då han stupar i Frankrike 1916.
Men banalitet är det minsta, som i fortsättningen präglar denna fängslande tids- och familjehistoria, där författaren lagt hela tonvikten på hur inställningen till homosexualitet liberaliseras allteftersom tiden går. Parvis matchar Hollinghurst sina personer. Den vackre karismatiske Cecil, som ser till att få allt som han vill och som pompöst och utan självkritik deklamerar sina mediokra dikter, ställs mot den blyge George, bländad och förälskad.
Syskonen Sawles mor Freda ställs mot Cecils mor, Generalen kallad. Båda mister sina äldsta söner i första världskriget, men där Generalen med järnhand försöker skapa odödlighet åt sin dyrkade Cecil, tiger Freda om sin saknad efter sonen Hubert och sörjer över den ödeläggelse Cecil utsatt hennes båda andra barn för.
Corley Court blir symbol för den ohejdbara tiden. Först byggs egendomen om efter modernistiska ritningar, sedan blir den internatskola. Där undervisar på 1960-talet den unge läraren Peter, som tar dit sin älskare Paul och förevisar kapellet med Cecil i marmor vilande på sin kista.
Peter och Paul är ännu ett av romanens motsatspar. Peter, bildad, generös och ständigt igång med projekt som inte avslutas. Paul, halvbildad recensent och författare, som åker snålskjuts på andra; bland annat stjäl han Peters idé att skriva en biografi om Cecil och åstadkommer en skandalös bok utifrån halvsanningar. Då har också tiden lagt en hinna över allt som hänt.
Alan Hollinghurst visar sin klass genom att behålla sin svala elegans rakt igenom det virrvarr av sexuell upphetsning som går genom boken med dess underbart utmejslade personer.