Några låtar senare är det dags för Marcus Birro, utan gitarr och utan mikrofon, med senaste diktsamlingen 43 Dikter från 2006, väl tummad, i handen och nakna fötter på det tomma scengolvet. Han ser rentav liten ut och följdriktigt startar han i Göteborg, i de trånga rum där killarna i gänget började spela rock som botemedel mot bristen på någon att hångla med. Punkrock. De hade en spelning.
Kulturkammarens publik var mer blandad än vanligt på onsdagskvällen men hängde villigt med till Olskroken och Majorna, trots att spårvagnarna i Göteborg är vassare, väldigare och går till vildare platser än Norrköpings vänliga vagnar i gyllengult.
Det är något gulligt över unga pojkpoeter i slängkappa à la Nietzsche och urindoftande kalsonger som tror sig stå över världen - åtminstone så här i backspegeln. Nu bjöd han på sig själv, sitt lilla rum på 21 kvadratmeter, på vännerna som svikit och på ångestens alkoholflyktiga dimmor och vi följde villigt med till Älvsborgsbron.
Och över den, manipulerades av scenpoetens - inte ord - men ögonkast att skratta åt allt billigare, råare, banalare skämt om vanligt folk. För han har inte bara orden i sin mun, han har en komikers känsla för tajming. Löper linan ut tills han är framme.
Bottenkänning. Då vänder han. Välkommen hem till vanligheten. Sedan läste Marcus Birro ur sin kommande bok, Svarta vykort.
En vanlig människas liv, känslor och ord är så mycket svårare än vad den unge mannen i slängkappan någonsin kunde föreställa sig. Men språket bär han med sig hur långt han än går in under Älvsborgsbron, om så i Norrköping.