En renhårig fighter vinner alltid en plats i ens hjärta
Han sökte sig till militären, mest för att få tre rejäla mål mat om dan. Härtill komstenhårda övningar och gymnastik enligt Per Henrik Lings schema. HP växte till sig; från dryga sjuttio svultna och magra kilo när han ryckte in till strax under hundra kilo muskler när han tog avsked. Han skildes från det militära med hat och revanschlust mot nya orättvisor han stött på.
Det var krisår så han hamnade i en tung blandning av arbetslöshet och tillfälliga påhugg. Han var mycket idrottsintresserad och ägnade sig sporadiskt åt friidrott som kula, diskus, spjut, men också löpning, korta distanser. Boxningen kom han in på mera av tillfällighet och övertalning; det fattades en tungviktare i Solna boxningsklubb och Harry var stor, stark och stenhuggare (ett bra yrke för en boxare, det är även Ingemar Johansson ett gott exempel på).
Han förlorade sin debutmatch, men sedan gick det bättre, trots urusla yttre förutsättningar, som felaktig träning, dum matchning och inte bara otillräcklig kost utan stundtals ren svält och näringsbrist, till och med inför matcherna. Inför en tuff kamp hade han "...inte fått mer än 1/2 kaffe och tre bröd på hela dagen, och jag kände mig nästan litet vimmelkantig." Så han var tvungen att avgöra i första ronden medan han hade några krafter kvar.
När han debuterade som proffs1923 var han fortfarande nybörjare, med bara 11 matcher om inalles 20 ronders erfarenhet.
Efter bara några få proffsmatcher gick han upp mot Tysklands tungviktschampion och vann helt otippad. Sedan följde en rad hårda matcher mot många av de bästa européerna. Han slog ut det stora brittiska tungviktshoppet Phil Scott.
I sina memoarer berättar HP att han inte ville åka till USA på grund av dåliga språkkunskaper och all den korrumperade smartness som fanns i boxningen däröver. Ett löfte till managern Ben Benson avgjorde, men han kom att ångra beslutet under resten av sitt liv.
Hans första match "over there" gick mot topprankade Jonny Risko. HP mötte denne fruktade, oerhört stryktålige slugger och hardhitter tå mot tå och vann genom att ge Risko av hans egen medicin. En sensationell USA-debut, men en gammal handskada började göra sig påmind igen.
Något senare, när HP var i sitt livs form, blev han bortdömd och diskad mot Bud Gorman i en match som skulle varaen uppvärmning och förberedelse inför den Stora Fighten mot världsmästaren Jack Dempsey.
1927 var han hemma i Sverige igen, dödstrött på boxning och de smutsiga affärerna i manegen. HP lade av tills han erbjöds revansch mot Bud Gorman. Han vann i en pinsam match mot en Gorman i urdålig kondition.
Sedan blev det diverse brödmatcher som uppvärmning på vägen mot den fruktade norrmannen Otto von Porat. Porat var på väg mot den absoluta toppen. HP hade sedan en tid passerat zenit och egentligen litet till. Han fick massor av dingel och förlorade, nesligt utslagen redan i första ronden.
Han slutade att boxas och hans privatliv gick i krasch. Han stod utfattig och utan kontakt med sin lille son efter en bitter och upprivande skilsmässa. Han hade blivit grundlurad av sin fru och hennes mor.
HP dog 1979.
När Nordiska museet hade sin utställning om idrott härförleden kunde man få en aning om hans enorma popularitet. Där fanns en bild av ett ofattbart stort folkhav utanför Dagens Nyheters redaktion där man refererade en av matcherna i megafon genom ett fönster. I en monter bredvid fanns ett par av hans slitna matchskor. Vi var många som föll i tankar och stod kvar där länge. HP hade en nimbus som dröjer sig kvar.
Enrenhårig fighter som Harry Persson slår sig fram till djupa känslor och vinner en plats i ens hjärta.
Så jobbar vi med nyheter